"NÅT SOM VERKLIGEN ÄR BRA"

Okej, så är vi där vi är i tid som går och har gått, över ett år som bara försvann in i någonting annat...  Tid som runnit mellan fingrarna, tid som bara försvann, man kan välja att titta bakåt eller framåt i den tid som förlöpt...  Molnen har legat tunga, tunga som ett ton tegelstenar...  Hörnor som blir färre och färre, höst som dansade in, snötäcket som kom och som smälte, regn som spolade spindeln bort, våren som kom med allt den innebär, sommaren i en klassisk svensk kostym...  In i nästa karusell av dom 4 årstiderna... 
 
 
Själv väljer jag nog att ta bege dom slingriga, outgrundade vägarna, en massa saker var bättre förr, en del saker är bättre nu, om inte så många men några få kanske...  Nu när man är tillräckligt jävla gammal, närsynt och grå så kan man skita i all prestige, innan löven faller, innan snön faller, innan regnet faller...  Och innan jag faller...  I en förjävligt mörk tid med krig runt om i världen och skit i vårt samhälle med ett gängkrig med mord och sprängningar som bara pågår och pågår...  Kolmörkt... 
 
 
Något som man tyvärr såg komma för länge, länge sen...  I något sorts mysko "Gucci-Mucci" landskap...  Juniorer värvas in i gängen som jag skrivit förut, för en kebabrulle och just en gucci keps...  Men det är inte bara gängknuttar som bär denna outfit som nån löjlig liberal förre detta snut och robinson deltagare iklädd skäddarsydd, snordyr kostym med tillhörande vatten kammade mer än perfekt frisyr påstår...  Nä, andra ungar är tydligen mer än imponerade av denna så kallade "Stil", och inget av det är verkligen inget som är bra...   
 
 
Och efter en raderad text så, började krampaktigt jag om, började om för att andra just började om...  Började om till nåt som verkligen kändes bra...  Något sorts ljus i allt mörker... 
 
 
Jag ser en vinst i en DM-final framför mina ögon på min skärm, i och för sig mot ett rätt kast motstånd i form av Ekerö i den mer än magiska legendariska Eriksdalshallen, och jag sätter några spänn på att ingen, absolut ingen varken fattat eller läst på vilka mirakel som skett just där inom dom där trä väggarna...  Men...  Det tar inte udden av segern, oavsett om jag beskådade riktiga Balrog vinna sm-guld 1993 och 1996 i just den hallen...  Den här vinsten tillhör Värmdö innebandy herr 2023 och ingen annan...  Ett super stort grattis får jag ju självklart tillängna ledare och spelare...  
 
 
Den största titeln i klubbens historia, jag blev extra berörd för min gamla adept, medspelare och vän #11 Petter Ericson Hållén  (Ja, ja, jag vet att han hade #23 på ryggen, men i mitt hjärta för alltid #11) som lägger den mer än berömda Jolly-stickan på hyllan, fantastiskt vackert avslut...  Våra minnen kommer aldrig någonsin att suddas ut... Tack för allt du bidrog med Kexis, bidrog till Värmdö, bidrog till mig personligen...  Du är en sann legend...  Nåt som verkligen är bra... 
 
 
Tar det här vidare utan vare sig nått Tiktok, AI eller nått annat låtsas skit in i en annan rakryggad story...  Följer allt via distans, och ser en otroligt positiv utveckling, en ny tid växa fram, nya spännande spelare, nya talanger, nya möjligheter...  Något man varken sett och varit med om sen "Back in the days" innan den katastrofala sammanslagningen med det insomnade Odelberg...  Ser ett Värmdö Innebandy satsar ungt och hemvävt, det värmer ett gammalt innebandy-hjärta, äntligen så händer det!  Nåt som verkligen är bra... 
 
 
All respekt till det, men det gäller att hänga i, rekryteringen av kompetenta ledare för unga lagen är ett ledord och den starkaste länken i detta sammanhang...  Inga gökar som "Spelade innebandy på fritids", no, no, no...  Big no, no, no...  Stanna hemma för fan och kolla på mello eller nån annan geggamojja.... 
 
 
Tänder ett ljus och höjer ett glas på årsdagen, för fredens, rättvisans och solidaritetens man...  Olof Palme...  Min statsminister, den nuvarande är absolut inte min...  38 år har passerat sen den obegripliga, oförglömliga, tårfyllda natten då vårat land förändrades, då en hel värld förändrades där och då skulle ingenting bli som det en gång var, mitt liv blev aldrig som det en gång var, det naiva landet visade sitt mer än naiva ansikte...  1986.02.28...  23.21...  Tunnelgatan/Sveavägen... 
 
 
Ja, det var det, vete fan om det några fler "Hörnor"?  Inte en aning?  Tack för ordet...
 
 
#70  Spaden  
 
 
"Nåt som verkligen är bra"    Lars Winnerbäck  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  

"KALLT REGN SOM FALLER"

Sommaren blev till höst, atmosfären böt identitet, från grilldoften till doften av brinnande ved...  Den friska höstluftens vindslag som gav mig nya, stimulerande, starkare krafter, steget absolut inte spänstigt men hjärnan mindre geggig...  Hundkopplet låg lätt i min hand, Lakrits glad i hågen, det kändes högtidligt på nått sätt, när löven sakta seglade till den fuktiga marken...  
 
 
Jag hade förtidsröstat på min tro, tron på medmänsklighet, rättvisa och solidaritet, allt det där som jag fick i modersmjölken, det som är mitt Dna, det jag växt upp med, grundsynen och ideologin med hjärtat till vänster om hur ett samhälle och ett välfärdsland fungerade när allt var på riktigt där inte människor ställs mot varandra...  Såg med en försiktig tillförsikt in i en strimma ljus framtid, stannar upp för ett par sekunder och ser över min vänstra axel dom gungande lekfulla, skrattande barnen lyckligt ovetandes om en oviss framtid som väntade runt hörnet i gungorna...  
 
 
11 September 2022 förändrades allt, precis allt, allt till det sämre, allt till det mycket värre...  Men tyvärr blev resultatet till en stor permanent slemklump i halsen, jag föll bly-tungt då solen tog sin flykt och försvann bakom dom mörka molnen, himlen blev svartare än svart och det iskalla regnet fullkomligt spyr över mig...  Det land jag växte upp i finns tyvärr inte längre, allt är utraderat, allt är över... 
 
 
 Tragiskt nog inser jag att min svunna tid aldrig kommer komma tillbaka...  Sitter häpen framför teven och bara känner en stor tomhet inför vad som just hänt framför mina ögon, hjärtat värker, hjärnan värker...  Lider med barnen i gungorna... 
 
 
Den absolut värsta av alla dom mörkaste domedagar såg sin möjlighet då Katla-grottan öppnades på vid gavel med en livsfarlig galen kristen höger med stirriga-livets-ord-sekt-ögon...  Ett så kallat moderat samlingsparti med en nyliberal amerikaniserad agenda, att ta från dom fattiga och ge till dom rika...  Ett rasistparti sprunget ur nazismen där varken rötter eller ränder aldrig kommer gå ur...  Och det där största alibi partiet L som aldrig haft nån politik mer än att betygsätta spädbarn och dela ut pekpinnar till fan och hans moster med nån hycklande korvcharmör som någon sorts partiledare...  Vilket topp gäng...  Där vallöften efter vallöften svikits i parti och minut... 
 
 
Hela den öppna väst-världen ställer sig oroligt frågande till vad som händer i landet här uppe i norr, vad har egentligen hänt?  Frågorna många, undran desto än större?  Varför?  Sverige?  Satirbilder med en viss ikon, nämligen Pippi Långstrump vänd mot flaggstången med den vajande svenska fanan där det gula korset blivit ett brunt hakors, "Ups" blir hennes svar...  Jag föddes i ett solidariskt-folkhems-sosseland, ska jag dö i ett vidrigt osolidariskt-högernationalistiskt land?  Aldrig, fuck them all...  Ni kan ruttna bort i Karmanjaka...
 
 
Ja, hur i hela friden kunde detta hända?  Hur fan kunde Sverige hamna här? Besvikelsen över att dom klassiska pariterna svikit den "Vanliga människan" i ett Sverige där klassklyftorna har ökat i formel 1-fart, där det nyliberala- egoistsamhället har skenat snabbare än inflationen någonsin kommer göra...  Investera i ett fluffigt mysigt ullunderställ är den snärtiga energiminister Bush råd till oss som fryser här ute i den verkliga verkligheten, förmodligen ska det vara av märket Gucci-Mucci?  Ta ett sms-lån å de...  Vad fan ska man säga?  Tappat det helt...  Ding-dong deluxe... Vad är min människa för människa?  Som en viss Ragnar Vanheden en gång sa...  
 
 
Det iskalla regnet blev till en Heroin spruta rakt in i mina vener...  Allt det vidriga, omänskliga tänkandet som lärt mig att ta avstånd från, hur fel det är, hur förkastligt det är... 
 
 
Jag minns någonstans i slutet av 1980-talet, kanske var det 1987 med ett stort obehag i hela kroppen att jag såg dom där obehagliga knuttarna tydligt i början av ett sprucket land efter mordet på Olof Palme, på väg rätt in i ett krisande överbelånat 1990-tal "Heilandes" ute vid helikopter-plattan bakom Gamla stans tunnelbanestation iklädda dom gröna bomberjackorna, Dr Martens Kängor, klorin-blekta Jeans med tillhörade hängslen och rakade huvuden när vi passerade i den röda t-bane linjen från Slussen på det gnisslande spåret in mot T-Centralen i vår jakt på en skön Kina-krog vid Kungsbron där vi kom in utan att ens visat våra falsk-leg och kunde köpa 2 blaskiga starköl till priset av en och ha kvar drömmen om att till slut kanske med lite flyt och medvind få hångla med en mysig tjej... 
 
 
Bortom dom ylande, salivsprutande, testosteron-överdoserade mer än dyngraka skinnskallarna...  BSS (Bevara Sverige Svenskt) stod det sprejmålat i svart på dom mer än kommunal-grå-betongväggarna, ryser än idag av den minnesbilden och den helt stukade galna dåren "Lasermannen" härjade runt Stockholms området och sköt invandrare i parti och minut, skräcken ständig närvarande...  Tiden förlöpte in till ett 00-tal och Åkesson och järnrörsligan hade sått sina frön... 
 
 
Rasismen och främlingsfientligheten växte lavinartat i någon sorts bitter besvikelse över att dom folkvalda politikerna misslyckats, misslyckats med precis allt och lite till gick det uppgivna, tragiska snacket i stugorna, framför allt i glesbygden...  Invandringen var deras hatobjekt nr1, syftet och måltavlan att göra "Den-svenska-vita-besvikna-mannen-till-en-av-oss" Åkesson och järnrörsligan grode... Visst så finns det misslyckanden och problem men den nyktra tanken måste vinna mot den onyktra tanken, för den sakens skull kan man ju inte rösta fram ett nasse gäng, kom igen... 
 
 
Att allt är sossarnas fel är långt ifrån sant, det är mer än ett makabert korkat påstående...  Gängskjutningarna, sprängningarna, el-priserna, bränslepriserna, integrationen, vädret med dess temperaturskillnader och räntehöjningarna...  Problemen har packats på under många regeringar, alla kanske har glömt vad alliansregeringen ställde till med under sina 8 år?  Dom som faktiskt skyller sina patetiska skit liv på någon annan är ute på jävligt tunn is...  
 
 Borta är dom gröna bomerjackorna nu utbytta mot fina dyra exclusiva kostymer med nycklarna till Rosenbad som bonus med en större makt än den så kallade statsministern Kristersson kunnat ana, med ett gigantiskt brett leende, och samstämmigt sjunger "Hell Seger" för full hals, skålandes i den dyraste av champagne... Tengil Åkesson och järnrörsligan klev ut ur Katla-grottan som vinnare, "All makt åt Åkesson, vår befriare"...  Och det gör ont på många sätt när det kalla regnet faller...  
 
 
#70 Spaden
 
 
"Kallt regn som faller"   Lars Winnerbäck 2021
 
 
 

"INGEN SOLDAT"

Iskylan tog ett dubbelfattat järnstarkt strypgrepp runt min hals, mina händer och fötter är bottenfrusna...  Kvicksilvret visar obehagliga -19, kaxigheten är som bortblåst, eller rättare sagt sönderfrusen, utbytt till en ödmjukhet av sällan skådat slag i den kalla iskylan, det är tuffa tider för en hundägare i den kärlekslösa, hånflinandes långfingerspekande nordanvinden...  Decembernatt blev till isnatt...  Men en rätt lost hörna balanserar vidare på en skör lina vidare i en digital förnedring med djupa, tunga andetag...  
 
 
 
 
Den bistra vintern går äntligen mot sitt långa slut, ett slut som man aldrig trodde skulle få ett slut...   
 
 
 
Men tyvärr så vill mörka, ogreppbara dödskrafter, förgöra och förändra det vi normalt funtade människor står för, solidaritet, demokrati och öppenhet...  Covid-19 pandemin försvann i takt med vaccin graden men ersättaren blev någonting helt annat...  Någonting än mer skoningslöst, någonting än mer hänsyslöst, någonting så helvetiskt mullrade stridsvagnarna där borta i öst...  24 Februari 2022 tog diktator Vladimir Putin ett sinnessjukt beslut att invadera och bombadera sina grannarna i Ukraina med alla sina miljarders undergångsvapen... 
 
 
Med en mer än obegripligt grym utradering av oskyldiga människor där stad efter stad ödeläggs in till grushögar i vanvettiga artilleribeskjutningar av precis allt och alla, ingen kommer undan, ingen skonas i den sjukaste av världar...  Känner bara en stor sorg, ett stort tomrum och den största av medkänsla och solidaritet, lider så in i helvete med det plågade folket i Ukraina...  What the fuck, hur kunde det bli så här?  Jo, utan vapen och militärer och styrande idioter så skulle världen se ut på ett helt annat sätt... 
 
 
 
 Och upprustning blir till en kapprustning av mer och ännu mer vapen som ökar i takten med nato-tjatet, dom där knuttarna i den högerkonservativa stridiska laguppställning laddar sina vapen:  Den lilla smilfinks figuren med "Bra sätt" Kristersson som skulle kunna sälja sin morsa, brorsa, farsa och sin syster, sysslingar, pysslingar eller granne och hela faderullan för makten...  Överklass-snärtan Busch från den livsfarliga galna kristna högern, flankerad med deras nya bästa kompis brun-brunisen Åkesson gör en gemensam mantelrörelse med sina läskigt skarpladdade vapnen... 
 
 
Satsa massa cash på ett Kalle Anka försvar som ryssarna kommer käka upp på ett par timmar, samtidigt som mängder av ensamstående morsor krigar med att få ekonomin att gå ihop i inflationens verklighet...  Det är ett sånt jävla hån... 
 
 
Tyvärr så gjorde Sossarna en helomvändning och vek ner sig efter 200 år av alliansfrihet, det smärtar, det gör mig besviken...  För att ta ett Palme citat: Mannen som ömt vårdade alliansfriheten med det största av hjärtan, honom som alla i världen lyssnade på och den sista gången vi hade något att säga till om internationellt:  "Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad"... 
 
 
Läs på storyn vad älsklingslandet och den biggaste Nato bossen USA begått för krigsbrott genom tiderna i sina vanvettiga korståg över den vida världen, ingen vacker läsning direkt...  Nä, den är förkastlig, den hamnar på historiens skräphög... 
 
 
 Alla ska beväpna sig till tänderna, med överfyllda vapenskåp med Ak4or och Ksp-58or, truppmina 12, P-skott 86 och fan och hans moster i ett låtsas-micro-Amerika med grindsamhällen...  I den värsta av mina mardrömmar, kan knappt tro det är sant att massa "Kamouflageklädda-Trumpifierade-hillbilly-gökar" rullar runt där ute i skogarna, bakom varje ek, björk och stenbumling utan någon som helst grundkunskap skickar dom in sina hemvärnsansökningar som ökar i snabbare takt än dom svenska miljadärerna...  Det är kalla obehagliga vindar som viner...
 
 
Framför mina ögon på teven passerar min gamla löjtnant Paasikivi förbi i parti och minut med sitt guld, glitter och sina 300 medaljer på bröstet i den mer än perfekta, välstrukna uniformen, det slätrakade facet och nu med grått hår i samma perfektion i klippningen och påsar under ögonen, puts och stuts på dom svarta lack dojorna med sina expertutlåtande om olika strategier i varje tv-radio-podd-kanal som tyvärr får mig att slungas tillbaks till den tiden, nu är han tydligen överstelöjtnant, 32 år senare...  Åh fan, det blev så, inte direkt förvånad, absolut inte...  Vi gör alla våra val, vissa människor förändras, andra inte ett dyft...  Jag kom till en helt annan insikt tillslut, Överstelöjtnat Paasikivi har kvar sin...  
 
 
Jag älskade det livet som Lapplandsjägare i Kiruna för 32 år sen, älskade det lite för mycket, inte mindre bara mera just där och då och det var en hårsmån att jag blev en sån där fullskalig militärjävel och tydligen, så tyvärr va jag bra på det där i en annan tid, ett annat liv...  Men tillslut började min hjärna fungera in till ett helt annat mer nyktert beslut...  Nä, jag blev inte en sån där, det är inte mitt DNA...  Ett mörker man försöker släppa och glömma bort och kika efter en strimma hopp med en vacker sång i mitt huvud:  "Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut"...  Tänk om fler hade den texten i sitt innersta...  
 
 
Men, tyvärr så jag stog där med rak rygg, renrakad skalle med den mer än välförtjänta gröna baskern med varg-loggan och lydde order, förnedrade mig själv i förhörsövningar med den sandfärgade tvättpåsen över huvudet i nån ödslig lada i ett ännu ödsligare Karesuando med den Sovjetiska nationalsången i periferin, ålning medels hasning och slingring i geggamoja, sprängsten och fan vet allt, trampat, stampat runt i snön, förfrusit händer och fötter, legat i isvakar, käkade kaniner och nackat höns...  Sköt med alla dess skarpa vapen man kan stava till...  Men jag är ingen soldat, jag tänker inte så,  jag tror inte på det där...  Nä, på riktigt, fuck allt det där... 
 
#70 Spaden
 
 
"Ingen Soldat"  Lars Winnerbäck  2006
 
 
 
 
 
 

"UNDERKLASSMUSIK"

Regnet sköljer atmosfären ren från pollenchocken i överdosen av frömjöl,  välbehövligt för mitt innanmäte, med sega tunga steg och en känning i baksida lår samt ett par promille oroligt inre då vi kommer från tallskogen med vrål-leriga ner slitna gamla gympabojor från Lakrisens universum, hennes egna värld, någon form av ett eget Körsbärsdalen, hennes frihet, rymma ur kopplet där ute bland dom skumma skuggorna i John Bauer skogen kan ingen eller ingenting stoppa eller blocka henne, en gammal nött halvsvettig husse sätter sig på en stubbe i en skog och kan bara beskåda detta bedårande fullskaliga glädjerus, rådjuren springer kors och tvärs överallt utan att förstå ett skvatt av det som pågår...
 
 
 
Ser med kvällströtta, ålderstigna grusögon ut över det stilla vattnet där solen så sakta sjönk, tar ett djupt andetag i en pulsökning då en svart pedant-vaxad Volkswagen Passat med mörka rutor runt om passerar mig på den asfalterade raksträckan i skarven där gruset försvann vid den lilla grumliga dammen...  Backspeglarna stirrar på mig och personen i passagerarsätet stirrar än värre med de mörkaste ögon, fattar att det är knas...  Men jag är väl inte knas?  Vad jag vet?  Vad jag minns?  Eller vad jag inte minns alls?  Är inte allt det där från Dacke-fejden preskiberat?...  Det blir så där förbannat obehaglig tyst... 
 
 
Tankar som rusar i 1000 olika varianter i hjärnan på vad jag faktiskt pysslat med i det tidigare livet i en annan tid och ett hjärta som slår i 800...  Har den verkliga verkligheten hunnit i kapp mig? Varför ska detta hända mig just nu?  Vem ska ta hand om Lakrisen?  Hundstallet?  Eller löser dom sånt på Kronobergshäktet?  Nä, pulsen går sakta med ganska säkert ner till någon sorts normal nivå då dom svartklädda axelbreda muskelknuttarna konstaplarna "Kling & Klang" greppar två alldeles för unga gängliga lirare i nackskinnet med fast hand och leder dom med bestämda steg in i den korp-svarta bilen och försvinner i ett moln blandat av vägdamm och cannabis doft lika fort som den kom... 
 
 
Politisk återvändsgränd, med en inte allt för otippad regeringskris runt hörnet som alla utom Stefan Löfven såg komma, förmodligen har Annie Lööf gjort honom blind, blind av makt, blind till att ha sålt ut hela den socialdemokratiska själen till nyliberalerna och till sådana där Jan-Emanuel figurer, tvivlar starkt på att det varken är hennes bedårande charm eller kärleksfulla uppsyn som gjorde honom blind...  Men Annie och hennes högst tvivelaktiga nyliberala kumpaner tyckte det var mer än okej att vänsterpartiet agerade dörrmatta...  Utan något som helst inflytande var det bestämda kravet, men era mandat vill vi ha...  Ytterkantsparti, extremistparti enligt dom oödmjuka nickedockorna i centerpartiet och det där andra nonsens partiet liberalerna med sina skrattretande 2 % av folkets stöd och gissningsvis och förhoppningsvis kommer den siffran landa på 0 inom en väldigt snar framtid... 
 
 
För att sedan försöka genomföra deras egoistiska osolidariska hyreshöjningar och försämrade villkor på arbetsmarknaden, för att skapa än större klyftor i ett redan svårt sargat välfärdssamhälle där vårdbolagen och skolbolagens grisiga riskkapitalisk ägare plockar ut hiskliga miljarder av skattepengar och smörjer kråset med egen skjuten dovhjort...  Hummer från fina västkusten toppat med Kalixlöjrom för 10 lax gramet...  Gåslever från den än finare Östermalmshallen i en nersköljning av det dyraste fiiinaste 150 årigt-lagrade årgångs bubbel som hittats i en nasse u-båt på havets botten från första världskriget, för att sedan glida iväg med den flådigaste Porsche i 5 mille klassen i ett guldtands-hån-flin...  Fy fan vad hela den skiten äcklar mig... 
 
 
 
 Men allt och alla har en gräns, vilket ingen av smartskallarna fattade, så nu är det ett faktum att Nooshi Dadgostar och V har slagit hammaren i bordet, höll sitt löfte till väljarna till skillnad mot alla andra...  Sosse-liberalernas oigenomtänkta "Januariavtal" var ett fucking fuskbygge, thats it Annie, Saboni och Stefan då er socker söta dröm blev till den värsta av mardrömmar...  Och Lövfen kastade in handuken 1 år innan valet, kanske tycker vissa av partivännerna att den självgoda högersvängen blev för mycket? Att utförsäljningarna med deras goda minne av precis allt och lite till fick bägaren att rinna över? Att hela det Socialdemokratiska partiet har tappat sin identitet? 
 
 
Kvällen blev till natt, en ljummen natt,  jag tar en kall bärs till, det kommer bli fler i en natt, nätter man bara kan uppleva i Medelhavet eller på Dominikanska republiken, natt med en smekande bris, en sån där natt när allt står still i sin egna tid och rum, en sån där natt vi inte sett eller känt på år och dar, det är sommar, ja det är sommar...  Iklädd en sönder tvättad t-shirt som en gång i tiden var svart och ett par uråldriga sport-shorts så känns det rätt bra i ett medelålders liv med grå tinningar...
 
 
Ser bedrövat ut i bruset på Internet en oräkningsbar mängd av skjutningar i någon sorts hemsk verklighets normalisering utan slut där alla tyvärr kommer dö, löven faller lika hårt mot marken som hylsorna ur Glocken, den fasansfulla  verkliga världen har spridit sig som en cancer-tumör i varje organ allt längre ner i åldrarna där det är lättare att skaffa en Kalashnikov med dubbla magasin än en Kebabpizza med båda såserna... 
 
 
Värmeböljor med osläckbara skogsbränder rasar över världen och översvämningar ut över det normala...  El priset skjuter i höjden, där den totalt inkompetena energiministern "Drygeman" stammar vidare, regeringen duckar för sitt ansvaret under Covid pandemin...  Medan dom blåbruna fortsätter med sitt svammel om att dom minsann "Skulle rädda landet" från allt, precis allt och lite till... Hhhmmm...  Inte ett enda ord att över 15 000 människor avlidit, tragiskt och ytterst hjärtlöst...  
 
 
Obehagliga rasist vindar blåser iskallt där borta i horisonten och en löjlig hysterisk Padel hysteri med 9 miljoner byggda banor på nått år väller in i ett hav av förslappande, degiga, töntiga Elsparkcyckelutövare, trams-flams program med överglada jävlar i Tv4 och nån Ingrosso eller Wahlgren släpper ännu en alibi låt, köttfria köttbullar toppat med ännu en sommar med Ernst... 
 
 
Hösten dansar in, visar sin stora närvaro, känns i luften, den renaste luften, man kan andas igen i vinden som ökar i hela sin friskhet, mörkret som sänker sig tidigare, kryper sig närmare inpå, det blir tystare igen...  Alla stänger in sig i sina radhus, låghus och höghus med sina lycko-piller, otrohet, ångest med "Solsidan" fladdrades på skärmen och Bag-in-Boxar...  Diset, dimman är påtaglig i det geggamojiga, havregrynsgrötiga intetsägande icke-vädret...  Och tydligen är Corona pandemin över, men så är det ju inte...  Inskräkta, smittspridande, konspiratoriska halvstympade SD sympatisörer påstår att det är gift och andra konstigheter i vaccinet...  Jag fattar verkligen ingenting, man tappar ju allvarligt tron på mänskligheten... 
 
 
Profilerna ekar tomt inom innebandyn, samtidigt som jag ser en full måne står och blänger från en kolsvart himmel...  Det finns ingen som sticker ut i sporten längre, varken åt det ena eller andra hållet...  Möjligtvis är det #92 Alexander Rudd, spelgeniet, vinnarskallen och profilen som försvann till alplandet Schweiz, för att tydligen bli väldigt bortglömd där...  Nä, ingen som tar sporten framåt, ingen som profilerar innebandyn, bara blanka genom tråkiga face överallt...  Nada karisma, som om att innebandyn inte ens exicisterade, bara smyger där i dunklet i en blek bakgrund... 
 
 
Har länge funderat på den sorgsamma utvecklingen, förmodligen för länge...  Mängder av små-påvar och andra muppar som inte har en jävla aning om innebandyns historia, har via föreningarnas diktatur-stadgar ála Viktor Orbán fogats in i Innebandyförbundets Knutby-sekts-liknande utbildningar "Alla-ska-vara-samma-lika- ledare" kurser för att sedemera näsla in sig för djupt in i sportens innersta rum utan att ha en susnig om innebandyns DNA och kör någon sorts duttelidutt utan ha den minsta kunskap eller kärlek om hur den ädla sporten föddes, eller hur den skall vårdas och ömt tas hand om...  Finns tydligen ingen Kuckilimuck-Medicin som kan råda bot på denna utbredda epidemi... 
 
 
Så läs detta jävligt noggrant nu:  Rebeller födde sporten, rebellerna profilerade innebandyn, rebellerna tog sporten vidare...  Dom som inte va som alla andra, dom ville inte vara som alla andra, dom som vägrade vara som alla dom andra, dom som födde plasten...  Dom som gav mig och många med mig kärleken till sporten och dom som fick mig och än fler än mig att älska innebandyn från dag ett, känslan av att bli invigd in till något enormt stort och heligt gjorde mig varm hjärtat mer än en gång...  Grabbarna med hoodies och prasselbyxor, mössor och kepsar vända bakåfram, attityden, auran, blev till en livsstil...  Dom va kungarna, dom blev legenderna, riktiga legender...  För man ville ju liksom bli en sån som dom, se ut som dom, vara som dom, man ville vara nån som tog sporten vidare, göra sporten odödlig...  Tyvärr var det dom okunniga som fuckade upp allt som fick mitt hjärta att sluta slå för den älskade innebandyn...  Likt punken föddes innebandyn av rebeller men nu är punken död och snart är innebandyn död, stendöd...
 
 
#70 Spaden
 
 
 "Underklassmusik" Kartellen 2013  Musik: Can "Stress" Canatan
Text: Leo "Kinesen" Carmona, Sebastian Stakset, Aleksandar Manojlovic
 
 
 

"SJÄL OCH HJÄRTA"

Januari tog den krångliga vägen in i månaden Februari vidare till Mars månad 2021 som blev April, den där jävla tiden som bara rinner mellan mina fingrar...  Jag skriver på hörnan mellan varven då det dyker upp tankar och funderingar kring högt och lågt och livet så som det är...  Den släpps ibland, men andas och hjärtat slår...  Och så blev det en vit, snötäckt isande vinter tillslut, rätt kort men intensiv, så som en kort passionerad romans kan vara, nånting man knappt skulle kunde hända men nu virvlar snön runt Lakrits och en svart klädd upp över öronen påpälsad husse då kylan biter sig mer än hänsynslöst fast i kinderna, genom ben och märg, men vi håller oss vid liv...  
 
 
 
Covid-19 hänger fortsatt tungt obehagligt och olustigt över oss alla,
olika varianter av det mysko viruset poppar upp överallt, vaccinet har i alla fall kommit om än i små, små leveranser, sen när man får det i armen är en helt annan fråga?  Kanske är den här skiten över till hösten?  Tänk den som visste det?  Hoppas kan man ju alltid göra...  Dom tyvärr så förkastligt underbetalda riktiga hjältarna i vården kämpar oförtröttligt vidare dag och natt med höga huvuden, raka ryggar och de största av hjärtan för att rädda liv, höjer mitt glas av Amarone Tommasi i den största heder till er, det är det minsta jag kan göra...  Då min önskan och innersta dröm är att dom trötta folkvalda politikerna vaknar och tar sitt förnuft till fånga och dubblar eller tripplar er lön... 
 
 
 
Samtidigt som nån liten blond bortskämd överklass pop-prinssessa sitter med tårfyllda ögon och utreade själ, snyftandes, snörvlandes och beklagar sig i tv på bästa sändningstid med örhängen av dyraste guld och diamanter värda 100 årslöner snyftar stackarn om att inte få spela sina nonsens låtar som ingen kommer att komma ihåg om 5 år, eller om 5 dagar, typ 5 fem sekunder i min värld...  Trots sin oförtjänta generösa monster-hög av miljoner på nån korrupt bank, att hon inte kan sova, att hon inte vill hålla på med musik, att hon röker på, att hon ska dricka massa sprit...  Fan, ta en läskeblask och tugga på ditt hubbabubba-bubbelgum och försvinn till nått dagis på östermalm, hennes patetiska bullshit är så lågt att det inte ens är värt och kräkas...  
 
 
För tyvärr så räckte inte den minimala ärt-hjärnan till för att sända en endaste liten omtanke till människor som blivit av med sina jobb i dessa kalla tider, familjer som slagits i spillror med tragiska skilsmässor som följd, knappt ha råd till varken hyra eller mat, panta burkar för att ha råd till blodpudding och ett knippe morötter, vända på varje liten slant, räkna ner dagar, timmar, minuter tills den eventuella ersättningen kommer in på det eko-tomma kontot under denna pandemi...  Maktens kvinnor och män i kommunerna tränger sig före i vaccin-kön, inte direkt förvånande, det där äckliga nyliberala spöket spökar osolidariskt vidare... 
 
 
 
Då tar vi det från början, den hörna som aldrig blev av tänkte jag tag i nu, med sydliga vindar och tvåsiffriga plusgrader utanför mitt fönster i ett mysko liberalt-sosse landskap...  Isarna som smälte så snabbt, barmarken med det snustorra fjolårs gräset ser äntligen ljuset igen, det doftar av vår i den kyliga virvlande vinden där snödropparna står i klungor längs husfasaderna... Citronfjärilar leker runt björkskotten, änderna letar frenetiskt efter mat i den ljusbruna spröda vassen, två svanar svävar majestätiskt över vattenspegeln och en grodinvation är i antågande...  I ett klassiskt Aprilväder med ömsom minusgrader, ishavsvind som vekligen känns och ett splittrat snöfall står vi vid ett öppet hav och känner solens värme på stenen där med skogaholmslimpmackor och en termos java...   Det svänger fort, lite för fort kan jag tycka ibland...  Så som denna berättelse garanterat kommer att göra... 
 
 
 
Alldeles för många förord innan jag tar fram stor-spaden och gräver mig ner på djupet angående: Värmdö innebandys herrlag som under dom senaste 10 år hastigt och förmodligen mindre lustigt för vissa inblandade har passerat, om dom överhuvudtaget har eller hade någon uns av självinsikt?  10 år med alla dessa tränare som med en grandios tarzan-attityd gled in med den högsta svansföring innebandyn aldrig någonsin skådat för att sedan mer än pinsamt försvinna med svansen mellan benen in till den största tystnad...  10 år senare så står man och stampar och stammar i ett vaccum av just ingenting...  10 år och ingen allsvensk plats så långt ögat kan nå i ett fortsatt desperat harvande i division 1...  10 år utan någon som helst uppbyggnad av en egen ungdomssatsning, ett gigantiskt skämt när man måste tömma grann klubben, plantskolan Ingarö på deras talanger...  10 år utan visoner...  10 år av ett ekonomisk haveri...  10 år av ett monumentalt magplask...  Hur fan kunde allt detta ske???  
 
 
 
Odelberg innebandy gick tragiskt men väntat i graven 2010, då passade Värmdö innebandys styrande män med den forne moderata kommunal politikern och högst ansvarig för pajas bygget av sporthallen "The one and only" tyrannen till lika innebandyordföranden Bengt Engelberg i spetsen och hack i häl följde vapendragaren sportchefen den präktigt perfekta Fredrik Göhte, då dom tog chansen att roffa åt sig den så stekheta eftertraktade divison 1 platsen som blev kvar efter det förkolnade liket Odelberg...  Med dreglande munnar och vässade klor hade dom enligt sig själva en magisk plan som dom skred till verket med...  Och påbörjade planeringen för det som dom i sin enfald trodde skulle bli en ny stormakt i innebandyvärlden, där borta i horisonten såg dom segerns sötma torna upp sig...  Men dom välstrukna Dressman kostymerna visade sig vara allt för dåligt sydda, då varje söm rämmnade, kejsarnas nya kläder...  Och dom var förblindade i sitt vansinne att lyckas till varje pris, besatta, rent av galna...  
 
 
Med deras breda, påklistrade smilfinks-vita-leenden, nypolerade lackskor från Värmdös NK, krimskrams-butiken Brisak hade fått vilken bilnasare som helst att bli knäsvag, i sin nyfunna vattenkammade flådiga buttericks image stod dom vid entrèn till den nya sååå fiiina mer än svindyra polackbyggda sporthallen och lovade tusenfalt...  Sporthallen som jag vid tidpunkten namngav till "Falska-Sovjet", ordet "Falska" och begreppet ska få mer än en innebörd i denna tragiska sannsaga...  På parkering utanför cirkulerade småspiggen nervigt i sina moppebilar med tillhörande Chokladcigaretter och Redbull i väntan på den största nyheten sedan den lokala jugge pizzerian Lill-Plogen slog upp portarna med buller å bång 1996 ...  Bara en parantes är att när grabbarna landade med helikoptern på taket till Västberga depån tidigt den där morgonen i september 2009 fick dom med sig 39 miljoner, det var just den summan för "Falska-Sovjet" skurk-bygget landade på, dock i skattepengar... 
 
 
Dom styrande herrarna utlovade de berömda grönaste skogarna och det tillhörande glittrande guldet, 5 lax hit, 10 lax dit, lax, lax, lax...  Spelare av den högsta klass skulle köpas in, pengar var absolut inget problem, eget gym med obegränsade resurser utlovades utan en darrning i deras röster, cashen spreds med vinden som så sakta började ökat i styrka...  Nu jävlar skulle Värmdö sättas på innebandy-kartan på riktigt, musklerna pumpades upp till bristningsgränsen, till den högsta av toppar skulle denna resa bära, minst..  "Störst, bäst, vackrast" var en underdrift, superlativen dom spydde ur sig ville aldrig ta slut...  Jag tar ett djupt andetag och fortsätter i nästa stycke...
 
 
 Hur hela innebandy världen skulle besegras presenterades överlägset på Powerpoint, bilder, siffror, statistik, diagram och instagram passerade i en rasande fart på den stora skärmen, penna och papper tillhörde det förgångna, bara alla höll käften och gjorde exakt som Herr ordförande sa...  Allt det gamla skulle raderas ut, kremeras och grävas ner, långt, långt ner...  Nya storslagna guldtider väntade, hokus pokus filiokus SSL here we come... 
 
 
Nu skulle det vara Värmdö som dikterade villkoren, absolut ingen annan, ödmjukhet, vad är det?  Cirkusen var i full gång, en cirkus helt utan slut...  Just där och då slog mitt innebandy hjärta kraftigt av på takten, just där och då så dränerades sakta men säkert hela min innebandy själ, just där och då insåg jag att ingenting kommer att vara som det en gång var...  Just där och då visste jag att det var över för mig...
 
 
10 år, ja just 10 långa år har spolats rakt ner i avloppet...  Blir en hemsk siffra om man tänker ett varv till, om vissa kan tänka ett varv till?  All respekt och beundran till #33 Kim Johansson, #41 Henrik Johansson, #10 Pierre Johansson, #96 Martin Norling som visat själ och hjärta under alla dessa år, att ni orkat hållit i och hållit ut med den ständiga geggamojja som pågått år efter år och åren som passerat...  För 10 år sen var jag 40, och jag orkar inte ens tänka längre med en tsunami av veganska produkter och alkoholfri öl... 
 
 
 
Sen plötsligt händer det igen, 10 år senare i dax datum 2021 då den nuvarande och den enda självutnämde sportchef som funnits sedan Fredrik Göthes mystiska försvinnande nämligen: Johan "Runken" Rönnkvist rekryterar den tränaren som fick lämna klubben under skumma omständigheter 2017/18, eller hur det nu var? Andreas "Adde" Svensson...
 
 
Hamsterhjulet fortsätter snurra, fortare och fortare i den tok-desperata jakt på framgång, man kan ju undra vad som blir nästa geni drag?  Gör den legendförklarade coachen som byggde upp Odelberg på ett mästerligt sätt Kenneth Stenberg vid rodret comeback?  Den så hetlevrade, gaphalsen som aldrig vunnit något Patrik Esperstrand får sin chans en sväng till?  Den så kraftigt överskattade upp över takåsarna högt profilerade så kallade "Mästar" coachen Magnus "Binge" Jäderlund som försvann utan ett dna spår, smyger in genom nån bakdörr eller kravlar sig upp ur nån hemlig lucka i golvet i "Falska-Sovjet" för att klubben vill ha en "Stark profil" som klubben med dess styrande duktiga figurer så stolt på samma stöddiga oödmjuka sätt presenterade Jäderlund vid första tillfället?  Eller dansar hans inkompetenta nickedocka Johan Svan in på den falska scenen igen?  Victor Bildsten kanske är mannen för rollen ytterligare en gång till?  Eller slutar den oändliga historien med att Johan "Runken" Rönnkvist i egen hög person kliver med bestämda steg in i båset för tredje gången?  Och myntar sina väl inövade ord: "Det finns ingen annan"...  Mycket har hänt, mycket kan hända...
 
 
Nä, va fan jag ger ett hett tips om ni verkligen vill vinna något:  Sikta in er på Thomas "Brolle" Brottman...  Ge honom 50 lax i månaden och en 300 kvadrats villa med sjöutsikt i Mörtnäs, degen är väl det minsta problemet?  Fritt snus, fritt rött, fria hoodies...  Obs: Glöm inte att det måste ingå en pool... 
 
 
Blir så besviken, trött och rent av ledsen och förbannad av att sett allt från ögonvrån blivit så misskött, misshandlat under 10 års tid...  Låt detta clowneri få ett slut, låt detta få bli en ny början, gör om och gör rätt, obegripligt att inte någon av dom i ledningen sett sig själva i spegeln och avgått...  För verkligen ingen, ingen kan med själ och hjärta påstå, slå sig för bröstet och stolt säga att man är nöjd med utvecklingen och resultaten dom senaste 10 åren?  Eller finns det kanske nån inblandad gök utanför min vetskap som tycker att allt gått som smort?  Har man överhuvudtaget utvärderat någonting genom åren?  Någonstans måste man ju börja tänka, tänka på sina egna ungdomar, någonstans tänka på en egen akademi där egna produkter går hela vägen från små, småbarn i innebandyskolan till en fullblods alagsspelare, så som klubben än gång startade, det som var själ och hjärta, det som gav själ och hjärta, inte nån låtsas, själlös alibi klubb...  
 
 
#70 Spaden          "Själ och Hjärta"  Lars Winnerbäck  2021  
 
 
 
 
 

"VEM KAN MAN LITA PÅ?"

Så som vanligt ebbade sensommaren så sakta ut och vaggas snabbt in till höst efter ha haft ett stekhett strypkoppel runt landet lagom är bäst...  De gula löven börjar segla runt som små pappers svalor i den fuktiga luften för att stilla lägga sig till ro på marken som börjar packas in till bruna drivor, det sura blomsprutsregnet slår från alla håll i den vind som vänt till nord, det vill säga rätt i plåten på en gammal ärrad grå halvfet hundägare, rådjurskidden växer så det knakar där dom står och betar på fältet med sin vaktande mamma, hararna springer tafatt i hästhagarna och i dunklet bakom den disiga gatubelysningen under äppelträden står älgarna stolta på rad, kon scannar av området med sina något vingliga två långbenta, storögda kalvar i släptåg i ett frenetiskt tuggande på dom gröna äpplen som fallit till marken... 
 
 
 
Det ekar tomt på människor vid bryggan, på andra sidan vattnet står träden med höstens alla färger...  Färre syns i promenad stråken där endast vindslagen är närvarande, tystnaden smyger sig närmare inpå och blir än mer tyst i takt med att mörkret faller allt snabbare, skönt på nått sätt, en fridfull stämmning infinner sig i vintertidens tidevarv...  Skogsluften känns betydligt fräschare, renare och friskare när man äntligen kan andas på ett sunt och behagligt sätt utan att behöva ställa den starkt ångestframkallande frågan till sig själv om hur bedrövlig kondition man har så känns stegen tidvis lättare för nån sekund då hjärtat tidvis pumpar lugnare, hjärnan tidvis skärptare och en rastlös man känner tidvis en viss liten ro... 
 
 
 
Kan bara bittert konstatera att tiderna har förändras, tyvärr till det sämre då dom nyliberala krafterna tagit över det mesta i samhället, till min stora förtret...  Det egna egot med sin egna lilla låtsas värld i centrum är det som gäller allra mest, "Sopa framför din egen dörr", "Sköt dig själv och skit i alla andra" är talande citat i ett mindervärdeskomplex till mångas föregångsland Amerika, där det nylibera såg sitt ljus för första gången, som en andlös bakgrunds kör...  Sen svepte epedemin vidare över atlanten till landet här uppe nord, allt sedan regeringen Reinfelt satte agendan med gödandet av mängder av riskkapitalister och pekade med hela den nyliberala handen med sina privatiseringar och utförsäljningar av allt och alla som så småningom landade i mängder av apotek, ännu fler teslor på gatorna, med en äldrevård som liknar skit i ett gigantiskt utanförskap, där klyftorna bara växer och växer...
 
 
Till min stora sorg så följde allt för många människor det risiga undergångsspåret, medelklassen blev överklassen, överklassen blev öfvre över-över-överklassen, underklassen hamnade under ytan...  En tragisk utveckling i mitt solidariska DNA...  När jag än en gång får det bekräftat i min väldigt nära beskådning hur en tok-präktig-folkkär-musikal-artist kör i 900 med sin allt för stora, svarta kina ägda SUV, dundrar han fram som en ostoppbar stridsvagn, ser hans 3 burkar daxvax indränkta teve stylade frisyr bakom den stora ratten, i ett trångt bostadsområde där barnen leker med livet som insats, hundägare som får kastas sig ner i skyttegravarna...  Möter hans galna uppspärrade, uppstressade mörka ögon då jag tvingas få lägga mig i den högra dikeskanten med hjärtat i halsgropen, tvärnita framför en brevlåda och i det adrenalinrus som följer så skickar jag upp ett långfinger men konstaterar med den djupaste suck att han varken såg mig eller mitt långfinger eller någon eller någonting överhuvudtaget, känslan av att jag hatar musikaler än mer än jag gjorde innan känns otroligt påtaglig...
 
 
Och i pandemins covid-19 spår så strös det ännu mer salt i såren, eller vatten på min kvarn om man vill tolka det så i avståndens tid, i rekommendationernas tid,  i lydnades tid,  i en solidarisk tid...  Så blir jag absolut inte förvånad över att se snärtan, KD ledaren Busch i blickfånget på överklassens gucci-mucci fester, och SD ledaren Åkesson med sin töntiga gubb-keps och sitt urlöjliga dressman- skägg ute i stureplans-vimmlet, snacka om att hamna fel...   Den osolidariska högern har än en gång visat sina fula egoistiska tryne med ett nyliberalt hånflin och en geggig spottloska rätt i fejan på alla dom äldre som suttit i sin ofrivilliga karantän sen i Mars månad, och all sjukhuspersonal som krigar med och för sina liv att rädda de sjukas liv...
 
 
Och alla vi andra normalt tänkande, hyggliga skattebetalande människor som tvättar våra händer 100 gånger om dagen, marinerar oss från topp till tå i handsprit in till dom största av självsprickor av den renaste respekten, avstår allt vad social möten heter med dejter som brinner inne, håller distansen, tassar upp i gryningen för att handla föda, eller straxt innan matbutiken stänger och lyder Tegnell slaviskt...  Men inte ni?  Nä, nä detta gäller inte er, absolut inte er...  För ni tror att ni står över allt, i eran idiotförklaring av oss...  Men nu är det ni som får sätta på er dumstruten som förmodligen är den tillverkad av nån Armani eller någon Loius fucking Vuitton... 
 
 
I bland ser jag dig, då minnen föds på nytt, minnen jag för alltid kommer bära med mig i mitt hjärtas vackraste vrå, när allting var verkligt, då när allting var äkta...  Den grå filten ligger blytungt över oss, noll soltimmar, noll motivation till nått, är det morgon? Eller eftermiddag? Eller kväll? Kanske natt? Inte en aning???  Förstår att systembolaget slår försäljningsrekord på löpande band månad efter månad, är själv en tung sponsor... 
 
 
Pandemin slår i taket, smittspridningen finner inget slut, dödstalen tickar på, för att för många skiter i vilket, att det drabbar inte mig och allt det där...  Justitieminister Morgan Johansson snål shoppar på mellandagsrean i Lund, hans boss stadsminister Stefan Lövèn glider omkring i galleriorna i huvudstaden som inget hade hänt efter sitt brandtal till nationen där vi medborgare blev ordentligt örfilade...  Den fullständigt inkompetente Dan Eliasson som gjort häpnadsväckande fiaskon under sina tidigare uppdrag: Chef för Migrationsverket, Försäkringskassan och som Rikspolischef...  Är nu, knappt att man tror det är sant, håll i hatten: Generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tog flyget till Kanarieöarna, Finansminister Magdalena Andersson drog till fjällen...  Ja, den där Januariöverenskommelsen när det Socialdemokratiska partiet sålde sin arbetarsjäl till Lööf och Sabuni med slopad värnskatt, vinster i välfärden, sämre arbetsvillkor så står dom svaga ännu svagare, just när det där nyliberala är som bäst enligt dom... 
 
 
Jul och nyår är här i samma regn som faller, för nån sekund tänker jag att som liten grabb minns att det var snön som föll tätt varje jul och det var kallt, höga snövallar ut efter vägarna, tjälen tog sig 20 meter ner i urberget, kvicksilvret konstant va nere på minus 15, isarna låg spegelblanka och tjocka... Och ni dumskallar som köper raketer och smällare, jag kommer efter er, kommer jaga er till världens ände, tro mig...
 
 
"Vem kan man lita på?"   Text & Musik  Mikael Wiehe  1972
 
 
#70 Spaden 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"FÖR DIG"

Den slingriga, brokiga, krokiga vägen i branta uppförs backar och generösa nerförs backar, i stark medvind och sur motvind, tunga bistra örfils regn som dränker allt, bitande snöstormar i en bitande iskyla som sänker allt och stänger alla dörrar...  Och då ljuset sakta men säkert kom tillbaka efter det mörka halvåret utan varken hopp eller tro i en tvångsmässig depression... Morgonsol smög sig så där lite blygt och oskyldigt fram, solskenet värmer upp allt till liv, solnedgången sjunker så där overkligt blodrött likt en öm smekning över en rosenröd kind...  Som det gula gräset blev till trist brunt och förvandlades till mull för att sedan återskapas till frodigt skönt grönt...  Trädens knoppar slog ut tillsammans med den påtvingade pollen-chocken, snödropparna, vitsipporna, blåsipporna täckte marken, rådjuren med dess kid springer hejdlöst över ängarna, trots den kalla vårvinden så flyger nyfödda fågelungar i klungor högt uppe i den blå himlen, gruset borstades bort från gator och torg, cycklarna rullar åter, allt som varit dött väcktes till liv igen...  Sommaren står där i sin fullaste blom och med allt vad det innebär och med dom varmaste vindarna i den torraste torkan som följd i klimatförändringens helvetiska tidevarv... 
 
 
När den stora förälskelsen drabbar en, definitvt inte på nått smygande sätt... Nä, som ett knockout slag i mellan gärdet, i ett berusnings tillstånd av guds nåde, då den bara dök upp från ingenstans utan att man fattade någonting och kraschar hjärnan i en virvelvind av dom mest märkligaste och underbaraste känslor där luften man andas pumpar lungorna fulla av en annan persons syre, hjärtat som hoppar och studsar slår dubbla eller trippla slag när man är i den där kupan där det liksom bara en person existerar, då tankarna bara är blockade vid en person som en drog man bara måste ha, känslan att två blir till en...  När man bara vill gå omkring och hålla hennes lena hand så hårt så stenhårt för att aldrig släppa taget... 
 
 
Den tunga tiden, sorgens tid, den kolsvarta tiden när plötsligt kärleken tar slut, när det är över, när dörren stängs igen skoningslöst, när hjärtat brister och krossas till tusen bitar, hela markytan öppnar sig som ett så kallat "Slukhål" under fötterna och man faller fritt...  Då saknaden ständigt gör sig påmind, man ser hennes ansikte vart man än går, man hör hennes andetag, man hör hennes röst eka i sitt innersta...  Så när ensamheten, tomheten, dumheten och tystaden blir mer påtaglig än allt annat med dom tårar som rinner, med demonerna dansandes på bordet... Tiden när man famlar och ramlar runt omkring i mörk labyrint utan någon väg ut...  
 
 
Den här hörnan skulle handla om någonting helt annat, nått som blev fullständigt oväsentligt i en total vändning när livet visar sig vara så ofantligt skört då det tragiska monumentalt sköljer över en, då tomma ord om ingenting inte finner någon som helst innebörd...  Då döden plötsligt blev otroligt närvarande och verklig, och så smärtsam...  Ska på något sätt försöka att göra mitt yttersta så gott jag kan att minnas dig med mina egna ord...  Det här är till dig: Anders Olson... 
 
 
Vi möttes första gången för länge sen, vi var unga och hungriga på livet i mitten av ett 1990 tal i en helt annan tid men i samma land och stad...  Kent och Lasse Winnerbäck hade slagit igenom på riktigt och Gyllene tider hade gjort ett grandiost återtåg...  Du född 1969, jag 1970...  Jag i det ständiga ruset i nått sorts tveksamt sökande, som bara ledde mig in i återvändsgränder fyllda av alkohol men du la alltid din hand på min axel när jag blivit bränd...  Du min vän i det ständiga lugna lugnet där du stod som dörrvakt på den något ruffa men ombonade lokala puben "The old firebrigad" dit alla lokala sköna figurer vallfärdade till, ett Gustavsberg i orginal och med din aura av snällhet och godhet så spred den sig som en kärleksfull löpeld bland gästerna, då förakt och hat var fullständigt utraderat...  Dina varma andetag av gemytlighet och solidaritet svävade tätt i luften...  Din gigantiska värme gav mig värme, den gav alla i din närhet värme, trots den högsta berusning så fuckade ingen upp på grund av din sten coola attityd...  
 
 
Våra vägar kom att åter mötas där i Hemmesta sporthall även kallat "Sovjet" där måtten på planen inte höll måtten, i dom slitna omklädningsrum med det kallaste av vatten som tveksamt droppade ur duscharna blev till ett myternas mecka, i och med en storstilad comeback 2010 då vi tog över ett herrlag i det största av förfall...  I en klubb som det kändes över för men där alla spelare och ledare hjälptes åt, där alla drog samma strå till stacken och där du Anders samtidig  också blev en återupplivare till det avsomnade damlaget, och byggde upp allt från grunden till vad det är idag...  Så fann vi varandra igen inom innebandyn, i en gemenskap som saknade motstycke...  Du tog över en förening i förfall, när du tog över ordförande rollen och visade återigen din varma coola aura...  Ingen, absolsut ingen var mer på riktigt än du min vän...  I den varmaste av tider inom Värmdö innebandy som jag för alltid kommer bära med mig i mitt hjärta...  
 
 
 
Anders Olson 1969-2020 
 
 
 
Lars Winnerbäck & Hovet.   "För dig"  2006
 
 
#70 Spaden
 

"PÅ MÄSTER OLOFS TID"

Vandrat dom stora mäktiga trollskogarna med mina verkliga och overkliga drömmar under tankar som flyger fritt och vilt om stort och smått i timmar och åter timmar med en halv taskig kondition och en bly-tung ryggsäck av sårbarhet i en December månad utan snö med en himmel som skiftar mellan vitt, grått och svart...  Där inte havet syns men ändå finns där på någon knapp mils avstånd, genom ängar och fält över oceaner av sliten asfalt, halkat runt på lervällings drypande stigar, månlandskaps liknande vattenpöls täta grusvägar...  I någon sorts filmisk uppenbarelse står dom 3 rådjuren där lite vagt och blänger i skymningen likt 3 vålnader som ett karbonpapper av någonting demon-regissören Ingmar Bergman svindlande skapat under sina mörkaste ångest tyngda perioder, endast liemannen med sitt schackspel lyser med sin frånvaro...  
 
 
 
Kvällen har för länge sen fallit bredvid mina allt tyngre, obalanserade steg och längst den fuktiga gatan blinkar rader av hundratals plast juleljus och massproducerade julstjärnor av papper i fönsterna, dom gröna granna grankransarna pryder präktigt var dörr där alla tävlar om att vara bäst i klassen och i dom tända 1000:s tums tv-apparaterna fladdrar alla julprogram förbi på ett pärlband av kletig knäck: Mandelmans, Ernst, Carola, Jöback och Piff & Puff på ecstasy precis allt det där på samma gång... 
 
 
 
Står vid nått som ska likna en strandkant med ett högt vattenstånd lite full med både skrivkramp och tunghäfta, begrundar tyvärr det obegripligt fruktansvärt fula vattentornet på avstånd, sänker blicken i en avstickare för någon sekund med berusade streckögon som sveper över den ödsliga hamnen med det grumliga-vrål-förorenade av gifterna från helvetet så kallade vattnet där några av dom övergivna båtarna ligger utlämnade, där dom ligger ensligt, sorgsna, lämnade i sitt eget guppande, dom som blev kvar, dom som ingen ville ha, dom ingen brydde sig om... 
 
 
 
Januari 2020 blev till Februari men det känns som April, med något sorts bakslag av några snöflingor som stannade någon dag för att sedan smälta bort...  Fortsatt så ligger marken där naken och utlämnad till sitt eget öde, utan sin tjäle, utan sin frost, utan sitt vita täcke, utan sin slask, utan sitt ingenting... Trädens grenar spretar som svarta spöklika fingrar, svarta skator kraxar ihärdigt öronskavandes och otroligt irriterande...  Men här om dagen så sjöng dom små talgoxarna vackert i kör och jag vill höra mer av den sången...
 
 
 
I bland konstig vego-mat, svin dyra elbilar och hycklande instagram bilder om ett perfekt liv i en perfekt värld bortom all rimlig verklighet försöker man navigera sig åt nått håll på något vettigt sätt, men vad är vettigt?  Att köra någon Buttericks image, och samtidigt där bakom den fin putsade hel ylle fasaden bubblar hela skiten som en jättelik vulkan av feta svarta lava flytande lögner...  Kärlek på riktigt?  Inte mycket...  
 
 
 
34 år är som bekant en lång tid, en lång tid av frågor som aldrig har fått några svar, bara pinsamma gissningslekar av Kreti & Pleti om kurder, Sydafrikaspåret, 33åringen, Polisspåret, Skandiamannen, Christer Pettersson och fan vet allt...  Förmodligen så kommer vi aldrig någonsin få ett svar på vem som avlossande dom där dödande skotten den iskalla natten 23.21 vid hörnet Sveavägen/Tunnelgatan 1986...  En sorgens dag, denna dag den 28 Februari, 34 år senare... 
 
 
 
"Den nya tiden kom en kylig natt
 ingen har nånsin sett en natt så svart
 en natt som alla människor minns,
 sen minns dom ingenting.
 Så låt mig säga till dig, lilla vän:
 En kula drev oss in i tystnaden.
 Men det var aldrig filosofin 
 på mäster olofs tid"
 
 
 
 
 
 
 
"På mäster olofs tid"    Björn Afzelius  Text&Musik 1997
                                     (1947-1999)
 
 #70 Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
        

"STACKARS"

Löven föll i rask takt när blåsten visade ett smakprov av sin charm i en hånflinande samstämdhet med regnet från helvetet som aldrig finner något slut i känslan av en blöt uppgivenhet att det inte finns någon gud som kommer skona...  Just löven bildar en intetsägande smet i bruna nyanser över den genomdränkta svampiga lergeggiga marken, himlen liknar bara en kletig pölsa i nån typ av icke-väder... 
 
 
Luften är trots allt friskare i den nord/väst vind som tagit sig in, dimman svävar spöklikt runt i dunklet lite som mellan dröm och verklighet...  Skägget än gråare då dom djupa andetagen som dras in i lungorna känns så mycket mer hälsosammare och klokare än det djupt mardrömsframkallande taggtrådsvassa halsblosset av dom skrämmande mörka asbetstunga ondsinta förvridna högervindarna...  
 
 
Det fanns en tid med endast två tevekanaler, inte 900 med maffialiknande abonnemang man aldrig någonsin kommer ur...  Fullständigt odugliga kräkmedels-program, en trams-spya av ingenting alls...  Som får vilken halv hyfsat förnuftig människa att fundera ett par varv till, vad det är som händer?  Är det på riktigt?  Känner mig som ett ufo, finns det några jävligt starka mediciner mot skiten?  
 
 
En svunnen verklig tid med tre verkliga radiokanaler utan ding-dong reklam från några töntiga sockerpåtända låtsas jobbande stackars botox figurer som tydligen självdöpt sig till influencers...  En underbar tid med dom vinylskivorna jag för alltid kommer att älska, för att sedan ta med mig ner i graven...  7 tums singlar, 12 tums maxisinglar, fullängds plattorna med dess fräna konvolut i doften av underbar plast... 
 
 
En gudomlig tid med geniala sångare/låtskrivare, pop och rockband, mina hjältar i en ömsint minnenas parad...  Tiden innan massor av stackars massproducerade alibi-artister sålde sina ömkliga loser själar till teve4-bossarnas blodtörstiga djävuls käftar...  Tiden när kontanterna forsandes som ett hav under en bro, tiden utan kort, koder och loggin till precis allt och lite till som kan få vem som helst att bryta sönder och samman i ett  nervsammanbrott...  
 
 
Det fanns en tid utan individualism samhälle, utan egoism, tiden när ingen sparkade på nån stackare som låg ner i den skitiga rännstenen och färgades av blod...  En tid utan pengadräglande grisiga empatistörda spelbolag, smslåneskurkar med sin 10000 procents ränta i deras jakt att sätta sina vässade klor i någon stackare som halkat lite ekonomiskt snett...
 
 
Tiden innan 12 åringar blev rekryterade till gängkriminaliteten, tiden innan 15 åringar sköt med Kalashnikov, tiden innan 16 åringar kastade skarpa handgranater... Tiden innan hela samhällsmodellen monterades ner och klöv gamla svedala mitt itu, en helt obegriplig tragisk tid i en kolossalt trasig samtid... 
 
 
Den tid då dom gamla samhällsuppbyggarna fick kärleksfull hemlagad husmanskost på dom ombonade ålderdomshemmen, en tid utan någon djupfryst till hälften upptinad oätlig halvfabrikats avskrap från några giriga guldtandsbepryda riskkapitalföretag som tvättar stålarna på månen...  Saknar den äkta tiden med solidaritet, medmänsklighet, hjärta och respekt...  
 
 
 
#70 Spaden
 
 
 
"Stackars"   Lars Winnerbäck  (Vatten under broarna 2004)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"PARADISET"

I landet med de fyra årstiderna så tar den tredje plats framför våra ögon, hösten står för dörren, blomspruteregnet tränger sig in i varje söm och skrymsle, dimmorna ligger täta, tätare än det tätaste tätskikt där den höga luftfuktigheten ändå tar sig in, temperaturen sjunker hastigt men mindre lustigt, skymningen sänker sig snabbare för varje timme och blir mörkare i en förtegen märklig obehaglig men ändå behaglig känsla på en och samma gång där den smyger närmare in på livet, gatubelysningen stakar ut vägen, ledlamporna lyser upp fönsterna i en mer närvaro, stearinljusets låga lever sitt egna fria fladdrande flämtande klämtande liv i den mörka norden...   
 
 
Många gånger har jag stått där naken inför en innebandy premiär, som kan liknas med att gå på en nervig ångest tyngd nätdejt någon gång i början av 2000-talet för att träffas på nån sunkig stekosmarinerad krog på söder med utspädd bärs, avskavda trädetaljer med flottiga bord toppade med skitiga rödrutiga fransiga dukar där någon jugoslavisk gangster-figur hade blivit klippt några år tidigare, aj,aj,aj, taskig aura redan där...  Man har absolut ingen aning om nånting?  Vad som kommer hända?  Eller inte kommer hända?  Kommer hon tycka att jag är gammal, grå och ful?  Vad kommer jag tycka om henne?  Springer hon först?  Eller jag?  Eller springer båda?  Eller alla?  Svetten lackar i pannan, fast man inte fattar det, eller inte vill inse det?  Allt går på högvarv och frågorna är längre än ett maraton och fler än själva alfabetet fram och tillbaka med stammande alibi svar utan varken mening eller mål... 
 
 
Men denna gång kändes allt annorlunda och än mer naket, avklätt in på bara skinnet...  Den stilla smekande ömsinta vinden som helt plötsligt böt både skepnad och ansikte i en sanndröm som snabbt blev till en kallsvettig lakansvridande verklig mardröm då färg och form förvandlades i den giriga snålblåsten till en piskande örfilsliknande elakartad vansinnig kategori 10 orkan med spelare som försvann, spelare som aldrig kom...  Uppförsbackarna blev brantare och brantare helt utan slut, då det hugger skoningslöst i baksida lår och allt bara knyter sig och drar sig samma, inte vill längre...  Träskmarken blev tyngre och ännu svampigare, utan att ha tagit ett enda steg framåt, allt bara sitter fast i ett iskallt höstregn som man blir dränkt av... 
 
 
Totalt avklädd, helt tömd, tömd på allt på allt och lite till, en påtaglig känsla av att hjärnan rann ut genom mina löparskor i en mental kollaps...  Drömmar som krossades som stenen mot glaset, då alla tusen miljoner ord bara tog slut och fastnade som en jäsande slemklump i halsen framför alla uppgivna ögon utan glöd och passion så lämnades min gamla slitna kropp i en våt fläck på det blå sportgolvet, lite som att gå på min egen begravning...  Då varken efedrin, kokain, koffein, vitamin well eller någon annan låtsas läskeblask hjälpte i hjälplöshetens, hopplöshetens och uppgivenhetens tidevarv...  Intresset fanns aldrig där, för andra saker prioriterades mycket högre än innebandyn...  Man kunde inte ens tänka sig att träna 1 enda futtig gång i veckan, nej,nej,nej...  "Den tiden finns inte"...  Åh fan, seriöst värre, varför skulle jag bli inblandad i detta smutsiga kaos???  Nä, det där är inte jag, aldrig, inte ens om helvetet fryser till is...   
 
 
Valet och dess prioriteringar föll istället på precis allt annat, gå och studsa på bamseland i lilleskutts fantastiskt löjliga gummi-hoppborg, töntiga middagar med vedervärdiga äckliga tacos dök plötsligt upp, spela tevespel àla donky-konky, springa på visningar av självlysande radon-kåkar, trycka på den där jävla telefonen 24 timmar om dygnet och bli ännu mer dingdong var mer betydelsefullt för vissa spelare än själva innebandyn i sveket och hånet mot dom som ville och brann...  
 
 
Vinnar-kulturen raderades skoningslöst ut ibland geggiga blöjbyten och vrål skrikande nattningar i ett dagis deluxe, för tiden fanns tydligen inte, så blev det "Motion för småbarnsföräldrar" i division 2, sveriges i särklass bästa herr 2:a, inte division 1000, herre min skapare...  "Kom ner och svettas och ha kul" utryckte sig någon överpositiv klåpare i den så kallade sportkommittèn, utan några som helst krav eller förpliktelser bara dutt, bomullssnack och fucking luftslott utan dess like så blev det bolkstöten rakt in i hjärtat, det fanns inga fler böner att be...  Blödningen kunde inte stoppas och saltet strödes generöst i det vidöppna såret, livbåtarna var alldeles för små och sköra, läckte och sjönk snabbt mot den mörka botten... Välkommen till paradiset, där hela den svart/vita undergångsfilmen rullades upp inför öppen ridå, tveksamt om Ingmar Bergman gjort det bättre...       
 
 
Men dom kommer aldrig få ta mitt hjärta, aldrig urholka min själ, aldrig kidnappa mitt liv... 
 
 
Så steg höstsolen upp med all sin värme i någon annan typ av vår så som den morgonen när jag mötte Eva Röses underbart vackra leende den där gången vid Igelboda station som fick tiden att fullständigt stanna upp, förmodligen inte hennes tid men absolut min...  Bakom dom färgsprakande höstträdens sus glider den ensamma segelbåten ute på det böljande skimmrande vattnet där vi sitter mitt i allt på dom grå stenklipporna framför den mäktiga Baggensfjärden och bara beskådar skeendet under en blå himmel, nästa så man blir religiös...  
 
 
#70 Spaden
 
"Paradiset"  Lars Winnerbäck  "Eldtuppen"  2019  Text & Musik Lars Winnerbäck 
 
 
 
 
  

"VANDRAR I ETT SOMMARREGN"

Går den långa promenaden hem med gruset som knastar och dammar under mina steg jämns raderna av prästkragar och smörblommor, överdådiga herrgårdsgula sommarhus med eleganta koppartak samtidigt som trafikens dån blir mer och mer avlägset bakom mig...  Nu finns det ingen annan väg tillbaka för jag orkar inte vända mig om en gång till, det är alldeles för smärtsamt, det hugger och sliter och vrider sig hit och dit då jag såg din kontur bli till en lång skugga över asfalten en sista gång där du försvann som tårarna i ett långsamt strilande sommarregn...  
 
 
 
Svanarna dansar över det spegelblanka vattnet, änderna glider nästan svävar fram längst den lena ytan tillsammans med sitt ivrigt tillhörande koppel av sina livsuppteckande knippe dunbolls ungar i måsarnas skri samtidigt sveper det en romantisk bris i doften av salt och hav ohämmat omkring i den ljumna sommarvinden med en solnedgång som bländar och bränner en liten kort sekund, penetrerar och ilsket irriterar den känsliga ögonlinsen men förvandlas till någonting helt annat i den blodröda solen där borta i horisonten, något som man bara ser en dag i juli som nu...  Den svarta skatten Lakrisen går trofast vid min sida med sina kärlekfulla guldbruna ögon för att aldrig vare sig vika eller svika...
 
 
 
Våren försvann i ett nafs alldeles för snabbt, eller var det någon vår överhuvudtaget?  Vart tog du vägen?  Den stora sommaren ebbar ut i en enda stor betong tung suck, och i ett djupt andetag så sänker sig solen i rekordfart, vinden tar fart och river upp havet, svalan flyger lågt i sin längtan efter någonting helt annat men än så länge är trots allt vinden ljum i skymningens inbrott så blir det sällsynt vackert på nått sätt... 
 
 
 
Tid har förlöpt, tid har runnit som sanden i ett glas...  Minuter, timmar passerat, långa månader blev snabbt till årslånga år där jag kände mig skitig och stålgrå...  Inspiration som funnits där och växt sig stark för att sedan försvinna i ett snabbt vindslag, vissa dagar fanns styrkan närvarande andra dagar så blev den tydligt frånvarande. krig som vunnits, krig som förlorats...  Grandiosa förhoppningar som snabbt blev avlösta av ett monumentalt tvivelaktigt tvivel, blandat med bra beslut och ytterst tvivelaktiga, ibland en himmel blå, ibland en skräckfilms himmel med dom mörkaste moln i en undran i det oändligt tomma ekande tomrum som i den stora bottenlösa saknaden så som i den törstande längtan till det jag saknat...  Nämligen... 
 
 
Innebandyn...  Det som förföljt mig, punktmarkerat mig, jagat mig genom livet, skapat mina underbara drömmar uppblandat med sömnlösa nätter av sanslösa mardrömmar, gett mig demoner och änglar i ett halvt liv, gett min 1000 olika ansikten...  Skänkt mig ovärdelig glädje, sänkt mig ner i den dyigaste dyn, spelare som gett mig en elektrisk energi, spelare som rånat mig på varje droppe energi...  Allt har hänt, allt kommer hända...  3 månader sprang för fort förbi i skrivkrampens djävulska kraft, men jag lever och andas...
 
 
 
#70 Spaden
 
"Vandrar i ett sommarregn"  (Per Gessle)  Gyllene Tider Puls 1982
 
 
 
 
 

"DET HJÄRTA SOM BRINNER"

Det hjärta som brinner det flammar och gnistrar och slår...  Är precis vad detta kommer att handla om, när vi blev till dom vi är...  Vissa saker och händelser glömmer man aldrig, dom etsar sig liksom fast för alltid in i evigheten, tatuerar det innersta...  Platsen Eriksdalshallen året 1996 där jag sitter helt förstummad och bara häpnar över det jag får beskåda, kände mig utvald att få finnas mitt i detta skeende, en helig känsla på nått sätt...  Ett jätten Jorm steg från den legendariska Albyhallen med dom slitna råskavda skinnbeklädda gymnastik plintarna som enda sittplatserna, trängseln runt sargen för att överhuvudtaget få en liten glimt av en helt annan värld, något sorts overkligt sagoland när linje 13 tagit mig ända dit ut, nu växte sig allt ännu större och ännu starkare... 
 
 
Ser en väldigt ung lång gänglig smått valpig kille på knappa 18 år som totalt respeklöst for fram över planen med #24 på ryggen i den klassiska ikoniska svart/vita tröjan, utmanade med full kontroll från sin högerkant där backarna liknade svårt berusade höns, och skoningslöst mosade upp bollarna i bortre och främre kysset mitt framför mina uppsprärrade ögon...  I just denna stund har jag ingen aning om vem det är, men kommer definitivt att lära mig det genom hela livet skulle det visa sig...  Han tog sig sin plats med all sin fulla rätt med sitt hjärta som brann mitt i bland dom största, dom allra största av hjältar... 
 
 
Tiden rusar fram till en ruggig kylig förvår 2019 då samma spelare gör en sensationell comeback i den blå Värmdö tröjan i ett ångestladdat kvalspel för att hjälpa laget kvar i div2, där jag sitter med fallen haka i falska-sovjet i ett krokofant-tillstånd och knappt tror att detta händer i verkligheten, känner mig åter otroligt hedrad nästan så att mina ögon tårfylls när jag får återuppleva detta ännu en gång 23 år senare, trodde aldrig någonsin att det skulle hända i verkligheten...  Hade själv den stora äran att spela tillsammans med personen denna story handlar om #11 Johan "Runken" Rönnkvist med sitt hjärta som brinner...
 
 
I samma lag på samma plan just i samma stund i samma hall från samma års kull 1978 spelar vapenbrodern #28 Patrik "Palle" Norling...  En Värmdö legend med den berömda vida kända glöden i ögonen, likt hälla bensin på elden-vinnar-auran som lyser starkare än solens strålar en dag i Juli, kraftigare än ett blixtnedslag en sen natt i Augusti med det hjärta som brinner gnistrar och slår... 
 
 
Och på andra sidan stan där bor du i villa med fru och barn med det största av hjärta jag överhuvudtaget mött då vi möttes i samma klubb så fann vi varandra i samma stund efter 1 sekund i vår egen borg den mytomspunna sporthallen "Sovjet" där vi brann och vi vann...  Nämligen den absolut bästa målvakt jag spelat med:  #61 Roberto "Berto" Million" Jelmini, kärt barn har många namn...  Som alltid färgar himlen galet blå, temperaturen blir alltid varmare och varmare, bort skräms kyla och dess nederbörd...  Förvandlar den gråaste, tristaste deppigaste vardagen till den bästa av fester...  Denna unika fantastiska underbara människa och målvakt som ger alla i sin närhet ett sprakade-energi-fyrverkeri som tar sig in via blodomloppet rakt in i själen med sitt hjärta som brinner det flammar och gnistrar och slår... 
 
 
Vitsipporna blommar som bekant varje vår då ett iskallt vårregn sköljer över mig och den svarta tsunamin Lakrits i det år som passerat med vinster och förluster utan att bli blödig och nostalgisk så blåser det i träden i galoppen över ängarna, mellan tallarna, över stock och sten, genom gyttja och geggamoja...  Det var just det där med hjärtat som brinner, det brinner ändå... 
 
 
 
"Det hjärta som brinner"  Gyllene Tider Moderna tider 1981 (Text & Musik Per Gessle)
 
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  

"FRÄMLING ÖVERALLT"

Tar dom tveksamma smått ängsliga stegen mot bilen för att åka resan på dom knappa 15 minuterna där vägen är kort men sträckan känns hur lång som helst till någonting jag känner ett obehag inför...  Magkänslan vrider och vänder sig i ett krånglande och knorrande i allt mullrande och bullrande i samstämdhet nej,nej,nej återigen nej och blir till ett orkaniskt nej-eko som vibrerar inombords redo att brisera...  Trots vårsolen som smugit fram i luften som känns fri runt fåglarnas glada kvitter...  Kanske är detta skräckscenario galet överdrivet?  Kanske är det en smula underdrivet?   
 
 
Destinationen är mina barndoms gator, ängar och den brusande bäcken bakom tallarna där vi grävde ner den langade ölen till fredags fyllan oavsett väder och vind, vinter som sommar, snö eller regn...  Den vita fina tegel villan med tillhörande garage, flankerad av den väldoftande syrenhäcken som tomt avskiljare mellan grannskapet där jag växte upp utan den riktiga trivselkänslan...  Dagiset med sandlådan där vi lekte men som mer liknade en stor kattlåda där alla katterna gjorde sina behov om nätterna...  Det dagis jag levde rövare eller snarare bara var barn med yvig 70-tals frisyr men blev stämplad av dom elaka häxliknade puckelryggade dagiskärringarna som vild, vildare än ett vilt lejon som dom hopplöst jagade på savannen utan att aldrig komma i kapp... 
 
 
Samma dagis där vi de tre musketörerna senare under tonårsrevolten tog vår gruvliga hämnd och gjorde en falsk "Jönssonligan" då deras godislager försvann spårlöst, en överdos av sorten never stop blev resultatet...  Ett helt oskyldigt pojkstreck i min bok utan varken skuld eller skam...  En sen fuktig höst natt, ni vet när regnet hänger som ett vått draperi djupt ner från en jämn grå himmel och bara hänger där, under det tidiga 1980 talet, men vill dra mig till minnes att jag gjorde mitt yttersta till en plankning av den tyvärr bortgångne legenden Gösta Ekmans rollfigur Charles Ingvar Jönsson även känd som "Sickan"...  Nån var Vanheden, nån annan Dynamit-Harry, våra älskade hjältar...
 
 
Den lilla rödmålade skolan med dom minimala klaustrofobiska klassrummen som fick mig att hata allt vad skola innebar, det kröp i kroppen, ett kvalster kliande utan slut där såren bara blev djupare och djupare, ville bara bort, långt bort...  Gjorde några tappra rymmnings försök som tyvärr misslyckades då dom fick tag i mitt nackskinn...  Ja, lärarna med deras låtsas aktoritet och obegripliga läxor som blev till papperssvalor eller gick upp i rök...  Vi som inte tycktes normala och totala idioter i deras microskopiska inskränkta trångsynta betygs-värld som hade fått vilken Jan Björklund figur att drömma sina våtaste drömmar... 
 
 
Var inte en av dom som satt där längst fram i den tråkigaste bror duktigaste bänkraden lugnt och stilla, spikrak rygg, vattenkammad med tindrande skenheliga hundögon som med blixtens hastighet räckte upp handen först med smöret rinnandes i mungipan, man var inte den som kunde rabbla dom mest obegripliga glosorna snabbare än sin egen skugga, inte kunde räkna till en biljon på 7 sekunder helst baklänges, inte vara kapabel att läsa högläsning högtravandes inför klassen och den liberala stelbente leverpastejsandedräkts stinkanade lärare iklädd en hemskt illa sittande urblekt brun manchesterkavaj...  Sågades jag mitt itu för att vara fullständigt odugligt analfabetisk och dömdes därmed ut till ett iskallt utanförskap, i något som förföjde mig under hela min skolgång...  Men jag blev aldrig som dom, aldrig, aldrig någonsin...  
 
 
Och så innebandyn, visst är det endast en parantes i ett långt liv men utanförskapet fortsatte i den totalt identitetslösa spökskeppssporthallen så fanns där en diktator àla Tengil, en fullständigt oduglig självutnämd spelade tränare utan varken empati eller självkritik som alltid satte sitt smutsiga ego framför allt och alla med ett hånflin så lämnades jag och andra där hän med vår dröm, drömmen att få chansen, drömmen att få visa... Den drömmen krossades av en clown som just bara var en patetisk liten clown, men vi blev aldrig som honom, vi kom till vårt egna Körsbärsdalen... 
 
 
 
Och i Körsbärsdalen blev sedemera revanschernas revansch med klubben i mitt hjärta Värmdö som ömt omfamnade mig då diktator Tengils lag gick upp i rök i sitt eget snubblandet över sin egen cyniska självgodhet så vann vi serier...  Känner den största ödmjukhet mot Värmdö som trodde på mig och tog in mig 1996 när tillvaron var sotsvart, fick den enormt hedersamma kaptens bindel och kan knappt beskriva i ord vad det betydde, framför allt som människa... Spelare jag fick den stora äran att både spela med och coacha, där vi tillsammans gjorde mirakel som för alltid kommer att vara varma minnen för mig... 
 
 
Åker över bron där kolströmskanal rinner under mig i samma ögonblick som känslan att hela livet rinner ur mig...  Passerar den ockra gula prästgården med varmgår detaljer, den lite för ljus gula kyrkan och dom tyvärr för kommunal grå knutar och fönster, den lilla faluröda klockstapeln på bergs knallen, det gamla matta röda församlingshemmet, kanske den enda glädjen i detta är att jag har målat dessa byggnader...  Ser den intetsägade bensinmacken till mitt vänster, dyr-vivo butiken på höger sida som är frontad av 100 tals neon skyltar i någon sorts pinsam circus charad om allt från genmanipulerad grillkorv, självlysande polsk tumörspäckad oxfliè till utgångna använda räfflade rosa kondomer...  En återvinningscentral vid det gamla sandtaget mil bortom miljonprogrammen, en skabbig pizzeria i idrottsföreningens gamla kansli från en svunnen tid där dom inte tar något extra för matförgiftningen...  Nä, här står tiden still, det blir inte roligare, inget har hänt, absolut ingenting...
 
 
 
"Främling Överallt" Thåström Skebokvarnsv 209  2005
 
#70 Spaden 
 
 
 
 
 
 
 
   

"JAG FÅR LIKSOM INGEN ORDNING"

Timmen är alldeles för tidig då jag mot min tveksamma vilja tvingas spärra upp mina trötta åldrande streckformade ögon just i det yrvakna halvtförblindat till hälften bakfullt tillstånd med gruset irriterande skavandes innanför ögonlocken samtidigt som  munntorrheten gav den uttorkade gamla wettextrasan en helt annan innebörd i det bryska uppvaknandet av ett brutalt öronbedövande oväsende som hänsynslöst borrar sig rakt in i min hjärna via mina sköra hörselgångar till ett tinnitustillstånd i något som tjuter och dånar likt en galen invasion av 900 stridsvagnar av modellen T-72 från det forna Sovjetunionen...  
 
 
Den bittra påträngande vidriga stanken av skitiga uråldriga dieselmotorer från nått inrökt förpestat östland där koldioxidens och radioaktiva helvetiska vindar blåst i 1000 år och tagit över hela atmosfären når mina luftgångar genom den minimala glipan i sovrumsföntret, i ett hostanfall utan slut med blodsmaken i min mun som till följd får mina lungor att skrynkla ihop sig till russin och vilja krypa ur kroppen och lämna jordelivet, så är jag fångad i en mörk hemsk mardröm kravlandes i en oändlig ocean av brunkol? 
 
 
Jag fick liksom aldrig en andra chans, en chans att förklara, en chans att ge chansen en ny chans, att liksom ge förklaringen en förklaring, liksom ge möjligheten en ny möjlighet...  Som ett påtvingat munkavel, ord och meningar fick aldrig se dagens ljus utan fastnade i halsen...  Tyvärr blir det aldrig som man tänkt sig, men hur kan man bara helt plötsligt sluta älska någon man sagt sig älska på riktigt?  Kanske för att kärlek och hat tillsammans hand i hand balanserar på den tunna sköra tråden?  Och så tippar det över åt den ena eller andra hållet, förmodligen är det så...  Himlarikets ljusblå rum eller katlagrottans mörka, svart eller vitt, den enes bröd den andres död...  Ingenting här är som förut i nån sorts början utan slut...  Får liksom ingen ordning, då röran i mitt huvud är extremt rörig så troligen är detta inte liksom en kolsvart mardröm...   
 
 
Jag gick längst en ändlös korridor av nyplanterade björkar i en otäck labyrit-känsla av att bara irra omkring utan att finna något, varken in eller ut, till höger eller vänster, liksom bara komma tillbaks till ruta ett oavsett vilken väg man än väljer...  Jag gick igenom en skog i dunklet där känslan av att dom svarta grenarna växer sig obehagligt nära inpå till en stram strypsnara runt min hals...  Jag gick på den våta asfalten som glänste i hällregnet under dom höga lamporna som tänds runt en våldtagen fuskbyggd porslinsstad där hjärtat slutade slå för det genuina då stålarnas och girighetens ondska vann dom så kallade byggherrarnas gunst bland dom huskropparna som växer sig till kusliga spökhus och slukar upp mig i någon typ av overklighet...     
 
 
 
Det är alldeles för sent och tankarna för stora när jag står där på balkongen med en Ritmeester i munnen och ett glas av det röda i handen stirrandes med den tommaste blick ut mot intet i den tysta tystnaden...  Ser full månen komma och gå genom dom tunna molnen i himlens egna värld...
 
 
 
 "Jag får liksom ingen ordning"   Lars Winnerbäck  (Tänk om jag ångrar mig,sen ångrar mig igen)  2009
 
#70 Spaden 
 
 
 
 

"NATTEN"

1986.02.28...  Klockan 23.21...  Den iskalla februari natten då skotten föll i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen, den natten då det oskuldsfulla landet miste sin landsfader, den ondskefulla natten då världen miste sin fredsmäklare...  Den natten hela min värld fullständigt rasade sönder och samman, den natten jag krossades till tårar som aldrig fann något slut i min första och största sorg i mitt då 15åriga oförstörda unga liv...  Den natten sattes ett helt land i en kollektiv ändlös handlingsförlamning...  "Sveriges stadsminister Olof Palme är död, han sköts ner på öppen gata i centrala Stockholm" berättade en djupt berörd skakad kvinno röst i Svt2 med bilden av blodpölen på cementplattorna i blickfånget...   Den natten mördaren försvann in i den mörka gränden, den natten han försvann för alltid, natten då den mest katastrofala av polisutredningar tog sin början och blev tyvärr till något världen sällan skådat i en sanslös villervalla av ingenting, absolut ingenting...  Den natten lämnade det djupaste sår och spår i min och i hela den svenska folksjälen...  Den natten då ett helt land förändrades, den natten då en hel värld förändrades, efter den natten skulle aldrig någonting någonsin bli som förut...    
 
 
 
Den februari natten 2019 då jag fick tillbaks en god gammal vän med samma namn, den natten när vi fann varandra igen, den natten då vi vann varandra igen i den natt då sanningen blev sann...  Efter brokiga dagar och kalla nätter av en knäpptyst tystnad så bröts just tystnaden den natten där långsintheten och trångsyntheten och den bittra bitterheten raderades ut till en hjärtlig försoning...  Den natten stridsyxan grävdes ner i det djupaste av hål, den natten alla dom tanklösa, menlösa ord förpassats till skräpkammaren...  Den natten fullmånen log mot oss med all sitt ljus, den natten då vi gick åt samma håll vi två, den natten som värmde oss två...  Den natten då allt ställdes till rätta, den natten vår gedigna vänskap segrade, så som den än gång gjorde på innebandyplanen...  Den natten dom klassiska rövarhistorierna föll tätare än snöflingorna, den natten skratten ekade mellan dom stora ekarna, den natten blev det på riktigt...  
 
 
 
Den natten tog jag beslutet att inte göra någon storstilad comeback i innebandybåset, den natten stängdes och låstes alla dörrar för denna säsong...  Men den natten blev jag fullständigt övertygad om att dörrarna kommer öppnas igen, låsen låsas upp igen då jag för första gången på flera år känner att suget för innebandyn sakta men säkert smugit sig tillbaks igen...  I en stark saknad efter det som betydde så mycket under så lång tid av mitt liv...    
 
 
 
Den natten då det ösregnade i Februari, den natten som borde får varje  hyffsat normalt intelligent medmänniska att funderar på vad som händer med klimatförändringarna, ösregn och plusgrader i vinterns värsta kallaste  månad...  Eller skiter alla innerst inne i vilket?  Bara man slickar i sig allt clownerna i morgon teve tjatar om, där dom står med sina pekpinnar och ältar om och om igen att vi ska köpa veganska ekologiska groddar, linser, kikärter, morötter och fan och hans moster, så är allt räddat och underbart?  Ta den enklaste vägen ut att lätta upp det ofantligt kassa samvetet...  För att sedan vända den nyinförskaffade svin dyra kappan 190 grader efter vinden och flyga över hela världen ett par varv och några till i något geggigt reseinslag... Ett fucking hyckleri som får mig att spy, ta mig hem till verkligheten...  Isarna smälter i rasande takt och alla bara står där stammanades i en neanadertalar-aura med dressmankostym och ser när allt går åt helvete, fan det är så man bara vill gråta, natten då ösregnet föll i Februari...
 
 
 
Den natten Lakritsen och den grånande hussen med tveksamma halvtomma ångestfyllda steg gick rakt ut i klimatförändringens djävulska tidevarv, som mest kan liknas vid en svart/vit undergångsfilm... Vart ska vi ta vägen?  Vart ska vi gå?  Hittar vi ut?  Finns det överhuvudtaget en väg? Är vi starka eller svaga?  Den februari natten då tårarna föll från himlen...
 
 
 
 
"Natten"      Mikael Wiehe & Björn Afzelius 
                                             (1947-1999) 
 
 
Mikael Wiehe (Text)  Björn Afzelius (Musik)
                                                   
 
 
#70 Spaden
 
       
 
 
   

"EN VACKER DÖD STAD"

Januari var en avgrundsdjup frysbox, överlevnads instinkten är påslagen till den absolut yttersta gränsen, den nordvästliga vinden från helvetet som pitbull likt naglar sig fast i kinderna och drabbar hela ansiktet i någon sorts botoxöverdos under dom många långa hundpromenaderna på dom minst sagt mediokert sandade gatorna halkar vi runt och där fotlederna får sin beskärda del...  Slänger en blick ut mot den istäckta vinterviken där den bara tycks ligga och ruva på någon helig hemlighet, ögonblicket är så vackert att det känns på något sätt, stilla vilar hoppet och tron att dom mörka rummen skall finna ljusets strimma igen... 
 
 
Men ingen människa syns, verkar som inga människor finns, kanske uppslukade av den bistra kylan, kanske av tomheten och ensamheten som smygit sig så där obehagligt nära in på bara skinnet, är det så långt från en människa till en annan där ingen tycks se varandra i sin empati-lösa- ego-såp-bubble-värld...  Ansikten utan ansikte, ögon utan ögon, hjärtan utan hjärtan, själar utan själ, bara en oändlig sorg över att skrika åt en döv eller vinka åt en blind...  Vad fan har hänt? Vad fan är allt på väg? Hur fan blev det så här? 
 
 
Ser endast rökpelarna från skorstenarna av aluzink och känner den påtagliga doften från den alldeles för snabbt förkolnande bensinmacks-köpta-låtsas-björkveden sprida sig över nejderna...  Tänker på hennes mjuka kropp och all den värme hon gav mig när hon smög sig tätt intill mig och ömsint viskade i mitt öra att hon älskade mig, eller är det någon annan inom mig som tänker?  Kanske någon av demonerna som knackar på eller så?  Eller bara spelar mig ett spratt i något av dom mörka rummen?
 
 
 För visst det blir mörkt ibland, kanske inte bara för mig, tror jag? Vad vet jag?  Livet är ju inte en soldränkt överlycklig instagrambild 24/7 med guld och diamanter, dom fetaste briljantklockorna man bara sett på bio, dom fläskigaste stadsjeeparna så stora att vägarna knappt räcker till...  Med kritvita tänder i ett klassiskt programledar leende, kritvita hårsval som smeks ömt av den underbara ljumna bris på kritvita lena stränder, turkost saltvatten så salt som salta nötter i karibien där det inte finns någon morgondag...
 
 
Hela den lilla söta familjen militäriskt uppradade utan några som helst problem eller gräsfläckar utanför den fina kritvita villan i det underbara segregerade nymoderata villakvarteret med tillhörande swimmingpool där syrenbuskarna blommar året runt, 900 olika larm med övervakningskameror uppkopplade direkt till överbefälhavaren i fall att ryssarna kommer...  Där finns andas och lever den pulserande oändliga överlyckliga lyckan, eller inte... 
 
 
 
"En vacker död stad"    Thåström     (Det är ni som e konstiga, det är jag som e normal)  1999
 
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 

"KOM ÄNGLAR"

Vit som den vitaste snö, blå som den blåaste himmel, klart som det klaraste vatten, ren som den renaste luft, grönt som det grönaste gräs, en tyst vind lika tyst som tystnaden, stark som solens starkaste strålar, röd som den blodrödaste ros, oskuldsfull som själva oskuldsfullheten själv, fri som den friaste fågel, tunn som den tunnaste tråd, en kyss som känns en lång stund, skör som det sköraste glas, så vackert i fullmånens sken mitt i midnatten, där dom blinkande stjärnorna förvandlas till tindrande ögon... 
 
 
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom" kan vara den absolut vackraste textrad som någonsin skrivits, Lasse gjorde det monumentalt och golvade mig totalt...  Och just den texten är intatuerat på min högra arm som jag gjorde för dig och all din enorma betydelse för mig, du fanns alltid där när jag var ledsen och bedrövad, totalt knäckt över att fått mitt hjärta krossat i tusen bitar, du fanns alltid där mitt i lyckoruset när kärleken berusade mig, alltid var du där för mig oavsett nykter eller onykter, jag blev varm och tårögd av att jag betydde nått för dig...  Det kommer jag för alltid bära med mig i mitt hjärta för dig och för din skull för du var ovärdelig för mig...  Du vet allt om mig, jag vet allt om dig i en ren och skär kravlös kärleks relation under 12.5 år...  
 
Bilden av ditt ansikte på samma arm tar jag mig med ner i graven för jag kommer förevigt alltid att älska dig, kommer aldrig att glömma dig med dina gudomliga guldbruna ögon fyllda av livslust, den största av snällhet hängivenhet och kärlek...  Lava min vän det här är för dig...  Kämparnas drottning...  Ditt hjärta slutade slå 2018-01-03 då du äntligen fick somna efter en smärtsam tid då din kropp till slut sa ifrån, då du visade mig tydligt om vilken väg du ville gå...  Du sa adjö till mig med att lägga din mjuka tass i min hand innan du lämnade jordelivet, ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma... 
 
Jag satt kvar hos dig en lång stund och smekte ömt din silkeslena gyllene päls, pratade och berättade med gråt spräckt röst om alla våra minnen vi upplevt tillsammans i den sannsaga som var vi samtidigt som tårarna fortsatte forsa ut med mina kinder och känner att jag faller rakt ner i en stor svart avgrund...
 
Tänder alla stearinljus runt din urna och fotografiet av dig för dig, din piedistal, bara din...   Höjer mitt glas i en hyllnings skål för dig där mitt hjärta står vidöppet, Lakrits tar ett tandborstkex för dig...  Vet att du har det underbart i hundhimlen och en dag så ses vi igen... 
 
 
 
 
 
Kom till en plats som jag känner så väl igen men där jag ändå känner mig som en vilsen främling i ett främmande land...  Den gamla sporthallen ligger dolt i dunklet, den nya ligger just bara där mitt i området med fotbollsplanen av plastgräs bredvid där vinterns klagande vind sveper omkring åt alla håll...  Passerar genom entrèn, det är kalt och kallt och avsaknaden av värme känns beklagligt påtaglig ödesmättat på nått sätt...  Känslan av att inte känna någonting, ingen pulsrusning, inga dubbla hjärtslag, inget grandiost glädjerus, inte den känslan jag en gång kände...
 
Åren har passerat samtidigt som passionen svalnat, men det är sporten jag la ner ett halvt liv på, den sport jag älskade och led för, den sport som var min liv och fick mitt hjärta i brand, den sport jag offrade allt för, den sport jag var beredd att gå in i döden för, älskade allt vad sporten innebar, till och med den vedervärdiga stanken som fick ögonen att svida och hulkningarna att avlösa varandra från dom urinmarinerade duscharna i något nergånget omklädningsrum i södra stockholms området där papperskorgarna stog i lågor...  För det spelade ingen roll, det var livsstilen, då jag drabbades av den stora förälskelsen och kärleken till innebandyn... 
 
Vet att det var en annan tid med en tuffare attityd utan daltande och sönder-curlade-snorungar som börjar böla om dom inte får 50 klubbor och 900 pannband plus 10 lax i månaden efter skatt och en mer än given plats i första femman, i power play, i boxplay, i all form av allting och ingenting, systemkolaps deluxe...  För inställningen och det hjärta som brinner för innebandyn måste alltid finnas där utan den egocentriska tarzan tron att man är så mycket bättre än någon annan fast man inte varken bidragit eller vunnit en skit...  Hjärtat och själen för sporten, var blev ni av?
 
Super imponerad av #10  Pierre Johansson vars karriär och utvecklingskurva är som ett årgångs vin av den bästa sorten, bara bättre och bättre med åren...  Det gladde och värmde hela mitt blodomlopp...  Hade den stora äran att både spela och coacha den gode Pierre... 
 
I Värmdös fall så står man och faller med dom "Äldre" spelarna...  Som nämde #10 Pierre Johansson...  #33 Kim Johansson, kommentarer överflödiga men lika oumbärlig som #9 Galante Karlström är för Falun...  Samt dom från division 2 laget comebackande #11 (#6) Petter Ericsson Hållèn falankerad av #91 (#16) Jonathan Holmberg som går in och levererar från sekund ett... 
 
Såg en talangfull kille, som jag inte hade en susning om innan, endast 18 år ung, men med ett erfaret och moget uppträdande som att han spelat i division 1 i 10 år...   #77 Christoffer Wiberg...  Memorerade tröjnumret, och med hans uppoffrande spel så fastnade det omgående på min näthinna, låg tyngd punkt och hård som granit, brytsäker och svårpasserad, ett okomplicerat spel utan krusiduller...  Såg vissa likheter med en viss hårdförd #7 Linus Jönsson som spelade i det riktiga Balrog under storhetstiden på det härliga`90-talet...  "Lill-Linus" kan smälla på ännu mer om ni frågar undertecknad där det fysiska spelet lyser med sin frånvaro i dagens innebandy...
 
 
 
 
"Kom änglar"   Lars Winnerbäck    Dans med svåra steg   1996
 
#70 Spaden
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"ROMANS FÖR TIMMEN"

På avstånd från den snötäckta kullen där snön gett ut sin oskuld överallt hör jag plötsligt dom dova ödesmättande sorgsna djupt berörande kyrkklockorna slå, förmodligen för döden då klockan passerat 14.00 och det är fredag, begravningarna brukar äga rum just då på den dagen vid just det klockslaget...  I en overklig verklighet så fastnar jag i en eftertanke när dom klämtar till människor som gått bort, hundar som tyvärr fått somna in, kanske skulle allting aldrig bli som förr?  Året var 1982 i en svunnen tid, en tid när det svenska folkhemmet stod i full blom, ljusår från nu då allt reats ut, socialdemokraterna och Palme hade 4 år tidigare tappat makten för att sedan ta den tillbaka detta år från centerpartiets Thorbjörn Fälldin som varit sveriges statsminister för den första och absolut sista gången ...  
 
Det fanns två popgrupper i den avlånga residensen vid denna tidpunkt som slogs om äran gunsten och berömmelsen, att bli dom mest upptapetserad på varje ungdoms rumsväggar, ett från Halmstad ett från Gustavsberg...  Långt, långt innan pengarna krossade musiken med intetsägade Kalle anka program så som geggamojan kräkmedlet idol...  Tiden då band föddes och blomstrade i garage och på fritidsgårdar, inte på insta eller youtube eller nått annat trams för på den tiden var allt äkta och genuint...  Hel ylle pop grabbarna med Gessle i spetsen kontra Freddie Hanssons rebelliska punkiga framtoning...  Gyllene Tider vs Noice, "Flickorna på tv 2" vs "En kväll i tunnelbanan"...  Visst så vet dom pålästa hur det till sist tragiskt slutade, Hasse och Freddie gick bort alldeles för tidigt och att Gessle erövrade hela världen och körde om allt och alla baklänges i ferrari fart...  Men det här är en helt annan historia, från ett helt annat perspektiv, mitt starka minne om just Freddie Hansson klaviatur och låtskrivare i Noice...  
 
12 år ung, helt oförstörd och vilset undrande på väg mot tonårsdrömmen eller tonårsmardrömmen var den första gången jag träffade Freddie...  Promenerade från fritids på stigen den jätte korta sträckan genom den lilla tall-skogen som skilde villorna som någon sorts vattendelare mellan huskropparna fram till mitt barndomshem, öppnade den tunga ytterdörren tog av mig mina ytterkläder som förmodligen var av nått extremt tåligt galonmaterial jag ärvt av min bror och hörde två personer samspråka i köket, var av den ena var min mammas säregna röst men den andra kändes absolut inte bekant... 
 
Tog dom få stegen från hallen in till köket och möts av en ryggtavla med ett sorts orange färgat hår i sannaste punk anda, personen vänder sig om med ett stort leende och säger: Hej!  Känner att mina små späda ben ger vika, känslan av att mina knän blir till hubbabubba, pulsen som rusar som ett herrelöst lokomotiv, ska jag pissa på mig nu?  Freddie Hansson sitter i vårat kök, drömmer jag eller?  Är detta ett skämt?  Nån som klätt ut sig?  Nä, detta händer här och nu, det här är riktigt på riktig...  Stammar fram nått form av ett gurglande hej, och hinner tänka en enda tanke att:  "Fan, jag lyssnar ju på Gyllene"...  Även om jag hade Noice plattorna i min skivsamling så gick Gyllene först och redan då var man en tvärtom människa, för att alla i kommunen och halva landet lyssnade och hyllade Noice men jag vägrade i vanlig ordning som så med mycket annat...  Dilemma deluxe...  Frågade min morsa vid något tillfälle om hon trodde Freddie skulle torska på drogerna?  Hon svarade ja...  Aldrig svarade jag ...  Och tyvärr hade jag fel... Vrål fel, om jag vetat då vad jag vet nu... 
 
Freddie skulle jobba som resurs åt en kille som var lite vild, men vem var inte lite vild?  På den tiden fanns den inga diagnoser mer än "Dum i huvudet" diagnosen med tvångströja och bettskena en super lätt väg ut för vissa förståsigpåare och andra humbug läkare i den bästa Stasi anda...  Inte direkt så som dagens fastställda bipolär 1- 2 eller adhd eller någon annan svårutalad bokstavskombination...  Vill minnas att Freddie bara jobbade nått halv år...  Han var ju popstar, Noice splittrades kort där efter...  Då han bara var 20 år, sålt guld och platina, utsålda konserter, ja precis hela den mytomspunna popstjärne grejen man överhuvudtaget kan tänka sig...  Dom var ju så unga men upplevt allt både från den ljusa men också den bäcksvarta djävulska helvetiska sidan...  Baksidan av det hela, inte sockerdricka och kanelbullar direkt...
 
Åren rusade på in till ett 1990-tal, jag växte upp och flyttade till Gustavsberg...  Freddie och jag stötte ihop mellan varven på de mest konstiga platser, och vid alla tillfällen så mindes han både  mig och morsan vilket kan tyckas märkligt men minnet svek aldrig honom...  Nu när den forne firade popstjärnans glans flagnat så blev han behandlad som en spetälsk parasit av dom flesta i den kommun som kysst hans fötter vid genombrottet, ryggdunkarna hade blivit en spottloskornas armè vilket gjorde mig både sorgsen och uppriktigt förbannad...  Freddie hade ett enormt stort hjärta, verkligen ett bedårande barn av sin tid...  Att sparka på någon som redan ligger ner är det yngkligaste av det yngkliga...  
 
Hans pengar var för länge sedan slut, jag köpte några paket cigaretter till honom när vi träffades på bensinstationen nere vid centrum han sken upp som en sol, du är ju en legend blev mitt svar och noterade att det tändes en glädje och stolthet i Freddies ögon, vilket värmde mig, men det var ju sant...  Vi snackade musik och han hade grejer på gång, låtar han skrivit, låtar han skulle släppa...  Vi sågs 1995 när Noice gjorde någon typ av tvivelaktig comeback utan Freddie, som jag upplevde mådde lite bättre, bland annat på något som kallades "Hamnfestivalen" där det fanns tvivelaktig halvfabrikats mat och öltält runt farstaviken i Gustavsberg där gruppen skulle spela och regnet föll, frågade Freddie varför han inte var med?  Svaret kom blixtsnabbt i sann punkpopstjärne aura:  "Jag spelar inte under nån jävla presenning, jag är större än så"  Slut diskuterat om det kände jag och köpte varsin blaskig öl i plast mugg... 
 
Vi stod vid ett annat tillfälle samma år bredvid varandra på den vid årstiden gröna gräsmattan som vätte ner mot vattnet där dom byggt en liten scen...  Det gjorde ont att se skiten, för oss båda... Förmodligen mest för Freddie som bara såg tom ut... Vi såg väl typ 3 låtar sen tog vi varandra i hand och gick var och en hem till sig, vad jag vet?  1996 sågs vi på den insomnade lokal puben Värmdö krog där promillehalten alltid var hög, högt över taknocken. och jag hade varit och sett Gyllene inför ett fullsatt Stockholms Stadion på deras "Återtågs turnè"...  Freddie blev både skit förbannad och ledsen, fick snygga till situationen med att bjuda på ett gäng bärs...  Ångrar mig djupt än i dag att jag berättade det, jag var en idiot som inte höll käften...  Vill knappt veta vad som hänt om jag berättat att jag träffat Gessle i egen hög person den sommaren i Halmstad på hans hotel tylösand, den knep jag hårt om... Att tiga är guld...
 
Heroinet hade brännmärkt honom med hepati c som följd sjukdom, rock`n roll livet straffade Freddie iskallt och skoningslöst...  En fredag kväll gick jag ner till den gamla brandstationen som blivit pub, trevligt stället...  Kändes lite som en krog vid någon skidanläggning, stock panel på väggarna lite så där grovt och gemytligt dämpad belysning...  Hör ett glatt: Tjena Martin! Inne från lokalen, ja det var Freddie som satt där ensam med en kall skummande framför sig, jag bjuder på bärs sa han glatt...  Det här skulle tyvärr bli vårat sista möte...  Kanske var det 1999, där kraschar mitt minne...  Som vanligt så blev det mycket snack om musik, fick frågan om vilken bästa Noice låt som skrivits... Tog ut två stycken, "Ut i natten" och "Romans för timmen", han såg enormt stolt ut...  Det var då han berättar att han sålt "Romans för timmen" till gatuköks kedjan Sibyllas tv reklam för 35 lax... "Jo, det är sant den kommer på tv om några veckor" blev svaret....  Ja, ja tänkte jag, det blir nog bra...  Men det visade sig att det var sant...  29/12-2001 slutade Freddie Hanssons hjärta slå endast 38 år...  Han vilar i minneslunden vid Gustavsberg kyrkogård... 
 
"Romans för timmen"  (Freddie Hansson text & musik)  Noice  "Dolce vita, det ljuva livet"  1981
 
Freddie Hansson 1963-2001
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"FANFANFAN"

Så halkade vi in i December eller den så kallade julmånaden med allt det innebär och inte innebär i landet lagom är bäst och absolut ingenting mer...  Kolsvarta yrvädret Lakrits i fullständig galen galopp där mitt ute i skogen bland dom nakna kala träden i ett okontrollerat glädjerus som liksom aldrig finner något slut, då allt bara just är ren och skär glädje i en oövervinnerlig livslust, dom oproportionerliga benen som spretar åt alla håll och kanter, jag blir snabbt påmind hur det var förra gången även om det var 12 år sen...  Och det värmer mitt åldrande hjärta och slitna själ till sin spets och lämnar en helt annan kulör i sinnet än december svärtan där jag står häpen på den lövtäckta regndränkta marken som pendlar mellan ett fruset täcke, ömsom plusgradet ömsom minusgrader när naturen tassar på tå om vilket ben den ska stå på... 
 
Vinet färgar glaset rött sent den natten då fukt dimman trängde sig på i sin täta uppenbarelse samtidigt som jag ser bilderna av dig flimmrande framför mina trötta halvt berusade streckformade ögon, allting snurrar likt en vild ursinning karusell...  Ditt underbara leende som gjorde att dina ögon glittrade så där overkligt magiskt, dina lena händer, dina mjuka läppar, bilderna av dig kommer aldrig någonsin suddas ut, du betydde mer än jag kan säga i ord, du var verkligen min älsklings drog...
 
Julen ja, det är en grandios klump av obehag i varje cell av kroppen, nått man inte kan göra sig av med, ett ok som tynger ner axlarna och långsamt och skoningslöst trycker ner hela den mentalt statusen ner till en självskadebeteende känsla...  Ångestens högtid gör som vanligt en storstilad entrè med skumma troll med förvridna ansikten utan ögon tätt förföljda av dödsdalens blodtörstiga mörka demoner...  Inte så mycket snälla tomtar inlindande i gullig bomullsvadd med nysnön som sakta faller utanför dom rimfrostiga fönstren till tonerna av Jussi Björlings "O helga natt" i det falska skenheliga stearinljusets sken...  Alkoholen som långt i från alla kan bemästra blir till urspårade obegripliga horribla diskussioner om allt till fan och hans moster...  Horribelt påtvingad med alibi släktingar man varken sett innan eller efter, människor man aldrig i helvete velat umgåtts varken då eller nu, hyckleriet får min kräkreflex att reagera...  Vill helst bara försvinna från jordens yta ut i universum utan detta skit... 
 
Sippar det sista av vinet och sätter på mig glasögonen med svarta ovala bågar och citerar Thåström i en av dom vackraste texter som någonsin skrivits...
 
"Fick jag spela om partiet
fick jag chansen en gång till
fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
fanfanfan det skulle varit du
fanfanfan det skulle varit du"
                                   
 
 
"Fanfanfan"  Thåström    (Skebokvarnsv.209)   2005
 
#70  Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 

"DU KOMMER ÅNGRA DET HÄR"

 
Bistra, trista November 2018 är äntligen slut och passè och vet inte vad jag ska säga om denna skit månad?  Finner inga ord...  Det blev i alla fall 3 stycken halv hyfsade "Hörnor", efter den alldeles för långa ofrivilliga frånvaron bakom tangenterna...  Alla ångrar vi alla någonting, nått dumt man sagt, nått dumt man gjort, nått man aldrig gjorde...  Det känns fullt normalt i min känslomässiga värld, där det verkligen är på riktigt... 
 
Så föll den första snön och det blev lite vintrigt för en kort stund, temperaturen sjönk ett par grader, frosten fick ett micro grepp över grödorna, innan en syd-västlig vind tog sig in och lindrade kylan för en stund med duggregnet blåsandes i den hårda vinden som piskar mig skoningslöst rakt i ansiktet...
 
Det tar mig tillbaks till när man täckte alla biljoner skott i innebandyn en gång för länge sen, det som var mitt signum i ett skönt kärleksfullt självförakt, när jag räknade samtliga blodutgutelser, blodsdroppar och blåmärken före alla mål och passningspoäng, svär på att jag aldrig missade ett märke, eller en endaste droppe, kommer aldrig under min livtid ångra det...  "Skjut mig facet attityden"...
 
Tystnaden är fullständigt totalt närvarande, ser ingen, hör ingen, men den är ialla fall där...  Står på trä bryggan i mörkret och ser ut över det svarta kalla vattnet där endast dom frusna ändera guppar omkring som siluetter i nymånens sken och lämnar ett vackert glitter på den stilla ytan, och ångrar en hel container med saker jag gjort, sagt och inte sagt och saker jag borde ha gjort, förmodligen för att jag är dum i huvudet...   
 
Sitter mitt i den södra länken, fastnaglad mellan alla andra bilar i en obehaglig känslan av att vara instängd i ett skyddsrum kan knappast komma närmare...  Men sakta närmar jag mig ljuset i slutet av den mörka tunneln och ögonen reagerar så där plötsligt som i ett förblindande chocktillstånd då jag tar avfarten till vänster ut på E4/E20...  Just där och då slår det mig plötsligt när jag blickar ut över Västberga industriområde över min vänstra axel, sträckan jag kört så många gånger genom åren, sträckan jag kan i sömnen, men det är något som gnager, gnager hårt i mitt inom mig...
 
Det som fascinerat och kittlat mig under alla år, den omöjliga kuppen, den perfekta kuppen som plötsligt blev väldigt möjlig och verkligen verklig...  Den spektakulära kuppen tidigt den där morgonen 23 september 2009 mot värdedepån vid Västberga allè då en helikopter av modellen Bell 206 Jet Ranger landade på taket och landsatte 3 gärningsmän som gick ner genom glastaket medans helikoptern hovrade ovanför och 39 miljoner kronor försvann spårlöst...  När ingen fattade någonting, vad var det som hände?  Lagens väktare stod där handfallna och ångerfulla på marken och såg helikoptern försvinna bort i gryningen...
 
 
"Du kommer ångra det här"   Uno Svenningsson  (Andras sånger  2018)
 
 
#70   Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0