"EN SVÅR OCH JOBBIG GREJ"
En svår och jobbig grej verkar vara att få till en regering i moder svea där alla inblandade sitter i den bottenlösa sandlådan på ett grandiost pinsamt sätt, där upprepningarna bara blir mer och mer patetiska... Sammarbetsviljan lyser med sin frånvaro där "Nej" är ledordet, ordet har sagts fler gånger än vad jag sagt det till Lakrits under hennes första 6 månader... Och så avlöser dom hycklande partiledarna varandra en efter en uppe på riksdagens podie med ett vedervärdigt oödmjukt överlägset flin på sina läppar uppsnoffsade i sina fina dyra pressveckade kostymer och designade dräkter som knappt kan köpas för cash i sin övertro att dom är så mycket bättre, så mycket viktigare än oss, så mycket smartare än oss...
En svår och jobbig grej är att vara talman i riksdagen eller riksdagiset kanske man kan kalla det där talmannen mest liknar en kasperdocka från ett tidigt 1970-tal då man för första gången tyvärr fick se kasperteatern föddas på dagis och dom andra clownerna radar upp räknefel och tankevurpor i samma takt som stenhårda lavetter rakt i fejset på oss medborgare...
Där leken med oss vanliga dödliga människor pågår, leken med våra skattepengar, leken med att vi hyggliga medborgare faktiskt gick till våra val lokaler och gjorde vårt viktiga jobb, leken kan kallas vid ett gigantiskt maktmissbruk där vi väljare är grundlurade, nu verkar inte våra röster gälla... Inte så märkligt att förtroendet och respekten för våra folkvalda sjunker rakt ner i den mörka avgrunden, men det verkar dom inte få in i sina trånga skallar, en svår och jobbig grej deluxe... Palme måste ju gråta floder i sin himmel...
En svår och jobbig grej för alla folkvalda politiker som sakta men säkert för oss in i en lågkonjuktur... Men dom kommer alltid undan, undan ansvaret, då är det någon annans fel... Och vem får alltid ta smällen? Jo, vi, medborgarna...
En svår och jobbig grej... Intrycken blir många, lite för många ibland, lite för många tankar, är ju en sån där som tänker för mycket och det är ju som bekant både på gott och på ont... En halv månskära pressar sig genom den disiga himlen framför våra trötta mörker ögon som ändå vant sig vid just mörkret där bara vi två går längst den långa grusvägen som fortfarande är mjuk under tassar och fötter i gatlycktornas dova sken gör skuggorna skumt spöklika där dom kryper sig närmare...
"En svår och jobbig grej" Lars Winnerbäck (Rusningstrafik 1997)
#70 Spaden
"ALMOST UNREAL"
Morgonen är tidig, alldeles för tidig med den fuktiga asfalten under mina skor, solen kommer aldrig, aldrig inte en chans att vinna mot det grå molntäcket, så tät som den tätaste isolering, så grå som den gråa vedervärdiga plölsa som slevades upp på den vita eller snarare den gulnande repiga plasttalriken av någon grånande helt overklig argsint tjock mat-tant med prinskorvsfingrar i skolbespisningen 1983, kryddat med blomspruteregnet som bokstavligt penetrerar varje cell av kroppen... Välkommen till det avlånga landet, så det ser ut, så det alltid kommer att se ut vid den här tidpunkten året... Fattar inte ens hur jag kan stå upp än mindre gå då benen knappt bär mig men tystnaden är så där vacker och overklig, allt runt omkring vilar i något sorts vaccum av tystnad, så vacker och overklig som en poplåt med 3 ackord med de sagolika stråkar som spelar refrängen...
Jag skrev ditt namn på himlavalvet, försökte ge dig allt och lite till, gav dig det någon annan man aldrig tidigare gjort men kände att jag inte dög, att jag inte var tillräcklig, där mitt förkastligt dåliga självförtroende ännu en gång spelade den trasiga huvudrollen i en overklig känsla... Älskade verkligen dig riktigt på riktigt, det är sanningens ord och inget annat men mina demoner hade bokat det bästa bordet skrattandes till ljudet av mina rinnande tårar... Så långt från dom vackra stråkarna i den underbara 3 ackords låten...
Ja, jag har snortat kola mer än en gång, har varit full så in i helvete mer än en gång, hängt med dom tuffaste gangsterfigurerna från förorten med dom skarpladdade glockarna mer än en gång... Balanserat på den berömda gränsen, där just den gränsen suddas ut och blir så där otäckt gränslös... Jo, jag har nog alltid fallit utanför ramen, sedan jag var liten men jag är fucking stolt över mina fel och brister och alla är vi olika och det är väl så det skall vara...
Vill ta tillfället i akt att hylla #33 Kim Johansson, Värmdö innebandys genom alla tiders bästa spelare... Vilken kung! Vilken legend! Superlativen tar aldrig slut för den underbara Kim... Att leverera på det sättet Kim har gjort är fullständigt makalöst säsong efter säsong efter säsong.... Oavsett alla tränare som kommit och gått spelar ingen roll, han har ju till och med haft undertecknad en gång för länge, länge sen när det var svart/vitt... Karln sprutar in mål, mål efter mål, måste gjort 20000 mål i karriären... Hoppas verkligen att klubben hissar tröjan i taket den dag karriären är över, inte bara hoppas, ställer det som ett krav! Men det hoppas jag inte händer på många år... Ödmjukheten, lojaliteten, kärleken, lidelsen till sporten och klubben med dess märke gör #33 Kim Johansson fullständigt overkligt unik...
Kanske har jag ett hjärta utan hem? Som stål på ytan men mjuk som den mjukaste lera, kanske är jag för komplicerad? Ja, förmodligen är det så... Vaknar mitt i den disiga November natten som är mest likt ett klassisiskt "Myrornas-krig" när test bilden försvann efter kl 22.00 från svts sändningar anno 1978 pågår i mina trötta halvblinda havregrynsgröts ögon, i bland undrar om man befinner sig på planeten jorden eller i gryningslandet...
"Almost Unreal" Roxette singel 1993 (Per Gessle)
#70 Spaden
"LOVA ATT DU ALDRIG GLÖMMER BORT MIG"
Känns som 100 år sen förra hörnan, vårar, somrar, höstar, vintrar har passerat... Och så har vi just höst igen... Mycket vatten har runnit under broarna, mycket vin har runnit ner i min strupe, jag har sett dagarna komma och sen sprang dom förbi... Kärlek som brann och hjärtan som bultade i takt med varandra i förälskelsens magiska värld, slutade med en grå aska och allt var plötsligt över... Uppbrottet, sorgen, tomheten, tårarna, att få hela själen makabert utmärglad...
Knoppar födds till gröna löv, avlöst av stekheta sommrar då man trodde syret tagit slut, löv blivit bruna fallit till marken och blivit till mull, innan frosten och kölden tagit sitt bastanta strupgrep om moder svea... Det känns som första gången man kysste en flicka, fummlandet kryddat med nervositeten... Som första dagen i skolan, då osäkerheten stod intatuerat i pannan, och första dagen i lumpen, då man stod där som en stenstaty med moppemusche... Så känns denna comeback med hörnan...
En del sorg och mörker har också passerat i och med att Lava somnade in i Januari 2018 då tårkanalerna öppnades likt en gigantisk dammlucka och hela fucking tillvaron fullständigt rasade samman... Men ljuset och hoppet kom tillbaka när min nya vapendragare Flatcoated valpen Lakrits sprang in i min famn i Juli..
Hösten är här på riktgt, vinden är mer än påtaglig, regnet piskar mina grånande skäggbeväxta Uffe Lundell look a like kinder... Framför mig ser jag ett par svarta öron fladdrandes, dom långa benen som tycks leva sitt eget liv, en livsglädje av sällan skådat slag... Känner doften av halvfabrikatsmat från fröken Reinfeldts privatiserade äldreboende, ber till gud att dom får nått vettigt nagg, drar ner mössan några centimeter till...
Kommer nog ta den här hörnan i en annan tid, in i ett annat format... Förmodligen kommer det handla om livet och det som berör just livet med allt vad det nu innebär, i en sort berg-och-dalbana... Känns bra att köra utan innebandy magazinets inblandning, vilka amatörer, riktiga clowner... Sälj några fler annonser till för att finansiera er albi sida...
Innebandyn är förändrad... Mycket till det sämre tyvärr då man ser ett upprepat mönster när Stockholms klubbar som rasar samman och dom faller hårt och tungt rakt ner i den svarta avgrunden... Balrog ska vi inte ens snacka om, bara pinsamt att dom på något sätt finns till och andas genom ett sugrör... Näst på tur är Huddinge där allt är totalt förlorat, man har losat allt och lite till och står med byxorna nere, hur kunde man sätta sig i den sitsen? Ett riktigt dåligt ledarskap är väl gissningsvis svaret, inte direkt tajmat och klart in i minsta detalj... Men det finns undantag: Värmdö och Ingarö som funnit ett sammarbete, något som undertecknad propagerade om för 10 år sen... Stort att det äntligen hände det värmer mitt gamla innebandy hjärta...
Mörkret blir väldigt påtagligt nu när klockan vridits tillbaks till vintertid, visst så gillar jag verkligen hösten då det infinner sig ett lugn i just det där mörkret, kanske är det den medfödda sorgsenheten i mig som just fått mig till det...
"Lova att du aldrig glömmer bort mig" Gyllene Tider Puls 1982 (Per Gessle)
#70 Spaden
