"JAG FÅR LIKSOM INGEN ORDNING"
Timmen är alldeles för tidig då jag mot min tveksamma vilja tvingas spärra upp mina trötta åldrande streckformade ögon just i det yrvakna halvtförblindat till hälften bakfullt tillstånd med gruset irriterande skavandes innanför ögonlocken samtidigt som munntorrheten gav den uttorkade gamla wettextrasan en helt annan innebörd i det bryska uppvaknandet av ett brutalt öronbedövande oväsende som hänsynslöst borrar sig rakt in i min hjärna via mina sköra hörselgångar till ett tinnitustillstånd i något som tjuter och dånar likt en galen invasion av 900 stridsvagnar av modellen T-72 från det forna Sovjetunionen...
Den bittra påträngande vidriga stanken av skitiga uråldriga dieselmotorer från nått inrökt förpestat östland där koldioxidens och radioaktiva helvetiska vindar blåst i 1000 år och tagit över hela atmosfären når mina luftgångar genom den minimala glipan i sovrumsföntret, i ett hostanfall utan slut med blodsmaken i min mun som till följd får mina lungor att skrynkla ihop sig till russin och vilja krypa ur kroppen och lämna jordelivet, så är jag fångad i en mörk hemsk mardröm kravlandes i en oändlig ocean av brunkol?
Jag fick liksom aldrig en andra chans, en chans att förklara, en chans att ge chansen en ny chans, att liksom ge förklaringen en förklaring, liksom ge möjligheten en ny möjlighet... Som ett påtvingat munkavel, ord och meningar fick aldrig se dagens ljus utan fastnade i halsen... Tyvärr blir det aldrig som man tänkt sig, men hur kan man bara helt plötsligt sluta älska någon man sagt sig älska på riktigt? Kanske för att kärlek och hat tillsammans hand i hand balanserar på den tunna sköra tråden? Och så tippar det över åt den ena eller andra hållet, förmodligen är det så... Himlarikets ljusblå rum eller katlagrottans mörka, svart eller vitt, den enes bröd den andres död... Ingenting här är som förut i nån sorts början utan slut... Får liksom ingen ordning, då röran i mitt huvud är extremt rörig så troligen är detta inte liksom en kolsvart mardröm...
Jag gick längst en ändlös korridor av nyplanterade björkar i en otäck labyrit-känsla av att bara irra omkring utan att finna något, varken in eller ut, till höger eller vänster, liksom bara komma tillbaks till ruta ett oavsett vilken väg man än väljer... Jag gick igenom en skog i dunklet där känslan av att dom svarta grenarna växer sig obehagligt nära inpå till en stram strypsnara runt min hals... Jag gick på den våta asfalten som glänste i hällregnet under dom höga lamporna som tänds runt en våldtagen fuskbyggd porslinsstad där hjärtat slutade slå för det genuina då stålarnas och girighetens ondska vann dom så kallade byggherrarnas gunst bland dom huskropparna som växer sig till kusliga spökhus och slukar upp mig i någon typ av overklighet...
Det är alldeles för sent och tankarna för stora när jag står där på balkongen med en Ritmeester i munnen och ett glas av det röda i handen stirrandes med den tommaste blick ut mot intet i den tysta tystnaden... Ser full månen komma och gå genom dom tunna molnen i himlens egna värld...
"Jag får liksom ingen ordning" Lars Winnerbäck (Tänk om jag ångrar mig,sen ångrar mig igen) 2009
#70 Spaden
