"PARADISET"
I landet med de fyra årstiderna så tar den tredje plats framför våra ögon, hösten står för dörren, blomspruteregnet tränger sig in i varje söm och skrymsle, dimmorna ligger täta, tätare än det tätaste tätskikt där den höga luftfuktigheten ändå tar sig in, temperaturen sjunker hastigt men mindre lustigt, skymningen sänker sig snabbare för varje timme och blir mörkare i en förtegen märklig obehaglig men ändå behaglig känsla på en och samma gång där den smyger närmare in på livet, gatubelysningen stakar ut vägen, ledlamporna lyser upp fönsterna i en mer närvaro, stearinljusets låga lever sitt egna fria fladdrande flämtande klämtande liv i den mörka norden...
Många gånger har jag stått där naken inför en innebandy premiär, som kan liknas med att gå på en nervig ångest tyngd nätdejt någon gång i början av 2000-talet för att träffas på nån sunkig stekosmarinerad krog på söder med utspädd bärs, avskavda trädetaljer med flottiga bord toppade med skitiga rödrutiga fransiga dukar där någon jugoslavisk gangster-figur hade blivit klippt några år tidigare, aj,aj,aj, taskig aura redan där... Man har absolut ingen aning om nånting? Vad som kommer hända? Eller inte kommer hända? Kommer hon tycka att jag är gammal, grå och ful? Vad kommer jag tycka om henne? Springer hon först? Eller jag? Eller springer båda? Eller alla? Svetten lackar i pannan, fast man inte fattar det, eller inte vill inse det? Allt går på högvarv och frågorna är längre än ett maraton och fler än själva alfabetet fram och tillbaka med stammande alibi svar utan varken mening eller mål...
Men denna gång kändes allt annorlunda och än mer naket, avklätt in på bara skinnet... Den stilla smekande ömsinta vinden som helt plötsligt böt både skepnad och ansikte i en sanndröm som snabbt blev till en kallsvettig lakansvridande verklig mardröm då färg och form förvandlades i den giriga snålblåsten till en piskande örfilsliknande elakartad vansinnig kategori 10 orkan med spelare som försvann, spelare som aldrig kom... Uppförsbackarna blev brantare och brantare helt utan slut, då det hugger skoningslöst i baksida lår och allt bara knyter sig och drar sig samma, inte vill längre... Träskmarken blev tyngre och ännu svampigare, utan att ha tagit ett enda steg framåt, allt bara sitter fast i ett iskallt höstregn som man blir dränkt av...
Totalt avklädd, helt tömd, tömd på allt på allt och lite till, en påtaglig känsla av att hjärnan rann ut genom mina löparskor i en mental kollaps... Drömmar som krossades som stenen mot glaset, då alla tusen miljoner ord bara tog slut och fastnade som en jäsande slemklump i halsen framför alla uppgivna ögon utan glöd och passion så lämnades min gamla slitna kropp i en våt fläck på det blå sportgolvet, lite som att gå på min egen begravning... Då varken efedrin, kokain, koffein, vitamin well eller någon annan låtsas läskeblask hjälpte i hjälplöshetens, hopplöshetens och uppgivenhetens tidevarv... Intresset fanns aldrig där, för andra saker prioriterades mycket högre än innebandyn... Man kunde inte ens tänka sig att träna 1 enda futtig gång i veckan, nej,nej,nej... "Den tiden finns inte"... Åh fan, seriöst värre, varför skulle jag bli inblandad i detta smutsiga kaos??? Nä, det där är inte jag, aldrig, inte ens om helvetet fryser till is...
Valet och dess prioriteringar föll istället på precis allt annat, gå och studsa på bamseland i lilleskutts fantastiskt löjliga gummi-hoppborg, töntiga middagar med vedervärdiga äckliga tacos dök plötsligt upp, spela tevespel àla donky-konky, springa på visningar av självlysande radon-kåkar, trycka på den där jävla telefonen 24 timmar om dygnet och bli ännu mer dingdong var mer betydelsefullt för vissa spelare än själva innebandyn i sveket och hånet mot dom som ville och brann...
Vinnar-kulturen raderades skoningslöst ut ibland geggiga blöjbyten och vrål skrikande nattningar i ett dagis deluxe, för tiden fanns tydligen inte, så blev det "Motion för småbarnsföräldrar" i division 2, sveriges i särklass bästa herr 2:a, inte division 1000, herre min skapare... "Kom ner och svettas och ha kul" utryckte sig någon överpositiv klåpare i den så kallade sportkommittèn, utan några som helst krav eller förpliktelser bara dutt, bomullssnack och fucking luftslott utan dess like så blev det bolkstöten rakt in i hjärtat, det fanns inga fler böner att be... Blödningen kunde inte stoppas och saltet strödes generöst i det vidöppna såret, livbåtarna var alldeles för små och sköra, läckte och sjönk snabbt mot den mörka botten... Välkommen till paradiset, där hela den svart/vita undergångsfilmen rullades upp inför öppen ridå, tveksamt om Ingmar Bergman gjort det bättre...
Men dom kommer aldrig få ta mitt hjärta, aldrig urholka min själ, aldrig kidnappa mitt liv...
Så steg höstsolen upp med all sin värme i någon annan typ av vår så som den morgonen när jag mötte Eva Röses underbart vackra leende den där gången vid Igelboda station som fick tiden att fullständigt stanna upp, förmodligen inte hennes tid men absolut min... Bakom dom färgsprakande höstträdens sus glider den ensamma segelbåten ute på det böljande skimmrande vattnet där vi sitter mitt i allt på dom grå stenklipporna framför den mäktiga Baggensfjärden och bara beskådar skeendet under en blå himmel, nästa så man blir religiös...
#70 Spaden
"Paradiset" Lars Winnerbäck "Eldtuppen" 2019 Text & Musik Lars Winnerbäck
Kommentarer
Trackback
