"PÅ MÄSTER OLOFS TID"
Vandrat dom stora mäktiga trollskogarna med mina verkliga och overkliga drömmar under tankar som flyger fritt och vilt om stort och smått i timmar och åter timmar med en halv taskig kondition och en bly-tung ryggsäck av sårbarhet i en December månad utan snö med en himmel som skiftar mellan vitt, grått och svart... Där inte havet syns men ändå finns där på någon knapp mils avstånd, genom ängar och fält över oceaner av sliten asfalt, halkat runt på lervällings drypande stigar, månlandskaps liknande vattenpöls täta grusvägar... I någon sorts filmisk uppenbarelse står dom 3 rådjuren där lite vagt och blänger i skymningen likt 3 vålnader som ett karbonpapper av någonting demon-regissören Ingmar Bergman svindlande skapat under sina mörkaste ångest tyngda perioder, endast liemannen med sitt schackspel lyser med sin frånvaro...
Kvällen har för länge sen fallit bredvid mina allt tyngre, obalanserade steg och längst den fuktiga gatan blinkar rader av hundratals plast juleljus och massproducerade julstjärnor av papper i fönsterna, dom gröna granna grankransarna pryder präktigt var dörr där alla tävlar om att vara bäst i klassen och i dom tända 1000:s tums tv-apparaterna fladdrar alla julprogram förbi på ett pärlband av kletig knäck: Mandelmans, Ernst, Carola, Jöback och Piff & Puff på ecstasy precis allt det där på samma gång...
Står vid nått som ska likna en strandkant med ett högt vattenstånd lite full med både skrivkramp och tunghäfta, begrundar tyvärr det obegripligt fruktansvärt fula vattentornet på avstånd, sänker blicken i en avstickare för någon sekund med berusade streckögon som sveper över den ödsliga hamnen med det grumliga-vrål-förorenade av gifterna från helvetet så kallade vattnet där några av dom övergivna båtarna ligger utlämnade, där dom ligger ensligt, sorgsna, lämnade i sitt eget guppande, dom som blev kvar, dom som ingen ville ha, dom ingen brydde sig om...
Januari 2020 blev till Februari men det känns som April, med något sorts bakslag av några snöflingor som stannade någon dag för att sedan smälta bort... Fortsatt så ligger marken där naken och utlämnad till sitt eget öde, utan sin tjäle, utan sin frost, utan sitt vita täcke, utan sin slask, utan sitt ingenting... Trädens grenar spretar som svarta spöklika fingrar, svarta skator kraxar ihärdigt öronskavandes och otroligt irriterande... Men här om dagen så sjöng dom små talgoxarna vackert i kör och jag vill höra mer av den sången...
I bland konstig vego-mat, svin dyra elbilar och hycklande instagram bilder om ett perfekt liv i en perfekt värld bortom all rimlig verklighet försöker man navigera sig åt nått håll på något vettigt sätt, men vad är vettigt? Att köra någon Buttericks image, och samtidigt där bakom den fin putsade hel ylle fasaden bubblar hela skiten som en jättelik vulkan av feta svarta lava flytande lögner... Kärlek på riktigt? Inte mycket...
34 år är som bekant en lång tid, en lång tid av frågor som aldrig har fått några svar, bara pinsamma gissningslekar av Kreti & Pleti om kurder, Sydafrikaspåret, 33åringen, Polisspåret, Skandiamannen, Christer Pettersson och fan vet allt... Förmodligen så kommer vi aldrig någonsin få ett svar på vem som avlossande dom där dödande skotten den iskalla natten 23.21 vid hörnet Sveavägen/Tunnelgatan 1986... En sorgens dag, denna dag den 28 Februari, 34 år senare...
"Den nya tiden kom en kylig natt
ingen har nånsin sett en natt så svart
en natt som alla människor minns,
sen minns dom ingenting.
Så låt mig säga till dig, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Men det var aldrig filosofin
på mäster olofs tid"
"På mäster olofs tid" Björn Afzelius Text&Musik 1997
(1947-1999)
#70 Spaden
