"FÖR DIG"
Den slingriga, brokiga, krokiga vägen i branta uppförs backar och generösa nerförs backar, i stark medvind och sur motvind, tunga bistra örfils regn som dränker allt, bitande snöstormar i en bitande iskyla som sänker allt och stänger alla dörrar... Och då ljuset sakta men säkert kom tillbaka efter det mörka halvåret utan varken hopp eller tro i en tvångsmässig depression... Morgonsol smög sig så där lite blygt och oskyldigt fram, solskenet värmer upp allt till liv, solnedgången sjunker så där overkligt blodrött likt en öm smekning över en rosenröd kind... Som det gula gräset blev till trist brunt och förvandlades till mull för att sedan återskapas till frodigt skönt grönt... Trädens knoppar slog ut tillsammans med den påtvingade pollen-chocken, snödropparna, vitsipporna, blåsipporna täckte marken, rådjuren med dess kid springer hejdlöst över ängarna, trots den kalla vårvinden så flyger nyfödda fågelungar i klungor högt uppe i den blå himlen, gruset borstades bort från gator och torg, cycklarna rullar åter, allt som varit dött väcktes till liv igen... Sommaren står där i sin fullaste blom och med allt vad det innebär och med dom varmaste vindarna i den torraste torkan som följd i klimatförändringens helvetiska tidevarv...
När den stora förälskelsen drabbar en, definitvt inte på nått smygande sätt... Nä, som ett knockout slag i mellan gärdet, i ett berusnings tillstånd av guds nåde, då den bara dök upp från ingenstans utan att man fattade någonting och kraschar hjärnan i en virvelvind av dom mest märkligaste och underbaraste känslor där luften man andas pumpar lungorna fulla av en annan persons syre, hjärtat som hoppar och studsar slår dubbla eller trippla slag när man är i den där kupan där det liksom bara en person existerar, då tankarna bara är blockade vid en person som en drog man bara måste ha, känslan att två blir till en... När man bara vill gå omkring och hålla hennes lena hand så hårt så stenhårt för att aldrig släppa taget...
Den tunga tiden, sorgens tid, den kolsvarta tiden när plötsligt kärleken tar slut, när det är över, när dörren stängs igen skoningslöst, när hjärtat brister och krossas till tusen bitar, hela markytan öppnar sig som ett så kallat "Slukhål" under fötterna och man faller fritt... Då saknaden ständigt gör sig påmind, man ser hennes ansikte vart man än går, man hör hennes andetag, man hör hennes röst eka i sitt innersta... Så när ensamheten, tomheten, dumheten och tystaden blir mer påtaglig än allt annat med dom tårar som rinner, med demonerna dansandes på bordet... Tiden när man famlar och ramlar runt omkring i mörk labyrint utan någon väg ut...
Den här hörnan skulle handla om någonting helt annat, nått som blev fullständigt oväsentligt i en total vändning när livet visar sig vara så ofantligt skört då det tragiska monumentalt sköljer över en, då tomma ord om ingenting inte finner någon som helst innebörd... Då döden plötsligt blev otroligt närvarande och verklig, och så smärtsam... Ska på något sätt försöka att göra mitt yttersta så gott jag kan att minnas dig med mina egna ord... Det här är till dig: Anders Olson...
Vi möttes första gången för länge sen, vi var unga och hungriga på livet i mitten av ett 1990 tal i en helt annan tid men i samma land och stad... Kent och Lasse Winnerbäck hade slagit igenom på riktigt och Gyllene tider hade gjort ett grandiost återtåg... Du född 1969, jag 1970... Jag i det ständiga ruset i nått sorts tveksamt sökande, som bara ledde mig in i återvändsgränder fyllda av alkohol men du la alltid din hand på min axel när jag blivit bränd... Du min vän i det ständiga lugna lugnet där du stod som dörrvakt på den något ruffa men ombonade lokala puben "The old firebrigad" dit alla lokala sköna figurer vallfärdade till, ett Gustavsberg i orginal och med din aura av snällhet och godhet så spred den sig som en kärleksfull löpeld bland gästerna, då förakt och hat var fullständigt utraderat... Dina varma andetag av gemytlighet och solidaritet svävade tätt i luften... Din gigantiska värme gav mig värme, den gav alla i din närhet värme, trots den högsta berusning så fuckade ingen upp på grund av din sten coola attityd...
Våra vägar kom att åter mötas där i Hemmesta sporthall även kallat "Sovjet" där måtten på planen inte höll måtten, i dom slitna omklädningsrum med det kallaste av vatten som tveksamt droppade ur duscharna blev till ett myternas mecka, i och med en storstilad comeback 2010 då vi tog över ett herrlag i det största av förfall... I en klubb som det kändes över för men där alla spelare och ledare hjälptes åt, där alla drog samma strå till stacken och där du Anders samtidig också blev en återupplivare till det avsomnade damlaget, och byggde upp allt från grunden till vad det är idag... Så fann vi varandra igen inom innebandyn, i en gemenskap som saknade motstycke... Du tog över en förening i förfall, när du tog över ordförande rollen och visade återigen din varma coola aura... Ingen, absolsut ingen var mer på riktigt än du min vän... I den varmaste av tider inom Värmdö innebandy som jag för alltid kommer bära med mig i mitt hjärta...
Anders Olson 1969-2020
Lars Winnerbäck & Hovet. "För dig" 2006
#70 Spaden
