"NATTEN"
1986.02.28... Klockan 23.21... Den iskalla februari natten då skotten föll i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen, den natten då det oskuldsfulla landet miste sin landsfader, den ondskefulla natten då världen miste sin fredsmäklare... Den natten hela min värld fullständigt rasade sönder och samman, den natten jag krossades till tårar som aldrig fann något slut i min första och största sorg i mitt då 15åriga oförstörda unga liv... Den natten sattes ett helt land i en kollektiv ändlös handlingsförlamning... "Sveriges stadsminister Olof Palme är död, han sköts ner på öppen gata i centrala Stockholm" berättade en djupt berörd skakad kvinno röst i Svt2 med bilden av blodpölen på cementplattorna i blickfånget... Den natten mördaren försvann in i den mörka gränden, den natten han försvann för alltid, natten då den mest katastrofala av polisutredningar tog sin början och blev tyvärr till något världen sällan skådat i en sanslös villervalla av ingenting, absolut ingenting... Den natten lämnade det djupaste sår och spår i min och i hela den svenska folksjälen... Den natten då ett helt land förändrades, den natten då en hel värld förändrades, efter den natten skulle aldrig någonting någonsin bli som förut...
Den februari natten 2019 då jag fick tillbaks en god gammal vän med samma namn, den natten när vi fann varandra igen, den natten då vi vann varandra igen i den natt då sanningen blev sann... Efter brokiga dagar och kalla nätter av en knäpptyst tystnad så bröts just tystnaden den natten där långsintheten och trångsyntheten och den bittra bitterheten raderades ut till en hjärtlig försoning... Den natten stridsyxan grävdes ner i det djupaste av hål, den natten alla dom tanklösa, menlösa ord förpassats till skräpkammaren... Den natten fullmånen log mot oss med all sitt ljus, den natten då vi gick åt samma håll vi två, den natten som värmde oss två... Den natten då allt ställdes till rätta, den natten vår gedigna vänskap segrade, så som den än gång gjorde på innebandyplanen... Den natten dom klassiska rövarhistorierna föll tätare än snöflingorna, den natten skratten ekade mellan dom stora ekarna, den natten blev det på riktigt...
Den natten tog jag beslutet att inte göra någon storstilad comeback i innebandybåset, den natten stängdes och låstes alla dörrar för denna säsong... Men den natten blev jag fullständigt övertygad om att dörrarna kommer öppnas igen, låsen låsas upp igen då jag för första gången på flera år känner att suget för innebandyn sakta men säkert smugit sig tillbaks igen... I en stark saknad efter det som betydde så mycket under så lång tid av mitt liv...
Den natten då det ösregnade i Februari, den natten som borde får varje hyffsat normalt intelligent medmänniska att funderar på vad som händer med klimatförändringarna, ösregn och plusgrader i vinterns värsta kallaste månad... Eller skiter alla innerst inne i vilket? Bara man slickar i sig allt clownerna i morgon teve tjatar om, där dom står med sina pekpinnar och ältar om och om igen att vi ska köpa veganska ekologiska groddar, linser, kikärter, morötter och fan och hans moster, så är allt räddat och underbart? Ta den enklaste vägen ut att lätta upp det ofantligt kassa samvetet... För att sedan vända den nyinförskaffade svin dyra kappan 190 grader efter vinden och flyga över hela världen ett par varv och några till i något geggigt reseinslag... Ett fucking hyckleri som får mig att spy, ta mig hem till verkligheten... Isarna smälter i rasande takt och alla bara står där stammanades i en neanadertalar-aura med dressmankostym och ser när allt går åt helvete, fan det är så man bara vill gråta, natten då ösregnet föll i Februari...
Den natten Lakritsen och den grånande hussen med tveksamma halvtomma ångestfyllda steg gick rakt ut i klimatförändringens djävulska tidevarv, som mest kan liknas vid en svart/vit undergångsfilm... Vart ska vi ta vägen? Vart ska vi gå? Hittar vi ut? Finns det överhuvudtaget en väg? Är vi starka eller svaga? Den februari natten då tårarna föll från himlen...
"Natten" Mikael Wiehe & Björn Afzelius
(1947-1999)
Mikael Wiehe (Text) Björn Afzelius (Musik)
#70 Spaden
"EN VACKER DÖD STAD"
Januari var en avgrundsdjup frysbox, överlevnads instinkten är påslagen till den absolut yttersta gränsen, den nordvästliga vinden från helvetet som pitbull likt naglar sig fast i kinderna och drabbar hela ansiktet i någon sorts botoxöverdos under dom många långa hundpromenaderna på dom minst sagt mediokert sandade gatorna halkar vi runt och där fotlederna får sin beskärda del... Slänger en blick ut mot den istäckta vinterviken där den bara tycks ligga och ruva på någon helig hemlighet, ögonblicket är så vackert att det känns på något sätt, stilla vilar hoppet och tron att dom mörka rummen skall finna ljusets strimma igen...
Men ingen människa syns, verkar som inga människor finns, kanske uppslukade av den bistra kylan, kanske av tomheten och ensamheten som smygit sig så där obehagligt nära in på bara skinnet, är det så långt från en människa till en annan där ingen tycks se varandra i sin empati-lösa- ego-såp-bubble-värld... Ansikten utan ansikte, ögon utan ögon, hjärtan utan hjärtan, själar utan själ, bara en oändlig sorg över att skrika åt en döv eller vinka åt en blind... Vad fan har hänt? Vad fan är allt på väg? Hur fan blev det så här?
Ser endast rökpelarna från skorstenarna av aluzink och känner den påtagliga doften från den alldeles för snabbt förkolnande bensinmacks-köpta-låtsas-björkveden sprida sig över nejderna... Tänker på hennes mjuka kropp och all den värme hon gav mig när hon smög sig tätt intill mig och ömsint viskade i mitt öra att hon älskade mig, eller är det någon annan inom mig som tänker? Kanske någon av demonerna som knackar på eller så? Eller bara spelar mig ett spratt i något av dom mörka rummen?
För visst det blir mörkt ibland, kanske inte bara för mig, tror jag? Vad vet jag? Livet är ju inte en soldränkt överlycklig instagrambild 24/7 med guld och diamanter, dom fetaste briljantklockorna man bara sett på bio, dom fläskigaste stadsjeeparna så stora att vägarna knappt räcker till... Med kritvita tänder i ett klassiskt programledar leende, kritvita hårsval som smeks ömt av den underbara ljumna bris på kritvita lena stränder, turkost saltvatten så salt som salta nötter i karibien där det inte finns någon morgondag...
Hela den lilla söta familjen militäriskt uppradade utan några som helst problem eller gräsfläckar utanför den fina kritvita villan i det underbara segregerade nymoderata villakvarteret med tillhörande swimmingpool där syrenbuskarna blommar året runt, 900 olika larm med övervakningskameror uppkopplade direkt till överbefälhavaren i fall att ryssarna kommer... Där finns andas och lever den pulserande oändliga överlyckliga lyckan, eller inte...
"En vacker död stad" Thåström (Det är ni som e konstiga, det är jag som e normal) 1999
#70 Spaden
