"FRÄMLING ÖVERALLT"
Tar dom tveksamma smått ängsliga stegen mot bilen för att åka resan på dom knappa 15 minuterna där vägen är kort men sträckan känns hur lång som helst till någonting jag känner ett obehag inför... Magkänslan vrider och vänder sig i ett krånglande och knorrande i allt mullrande och bullrande i samstämdhet nej,nej,nej återigen nej och blir till ett orkaniskt nej-eko som vibrerar inombords redo att brisera... Trots vårsolen som smugit fram i luften som känns fri runt fåglarnas glada kvitter... Kanske är detta skräckscenario galet överdrivet? Kanske är det en smula underdrivet?
Destinationen är mina barndoms gator, ängar och den brusande bäcken bakom tallarna där vi grävde ner den langade ölen till fredags fyllan oavsett väder och vind, vinter som sommar, snö eller regn... Den vita fina tegel villan med tillhörande garage, flankerad av den väldoftande syrenhäcken som tomt avskiljare mellan grannskapet där jag växte upp utan den riktiga trivselkänslan... Dagiset med sandlådan där vi lekte men som mer liknade en stor kattlåda där alla katterna gjorde sina behov om nätterna... Det dagis jag levde rövare eller snarare bara var barn med yvig 70-tals frisyr men blev stämplad av dom elaka häxliknade puckelryggade dagiskärringarna som vild, vildare än ett vilt lejon som dom hopplöst jagade på savannen utan att aldrig komma i kapp...
Samma dagis där vi de tre musketörerna senare under tonårsrevolten tog vår gruvliga hämnd och gjorde en falsk "Jönssonligan" då deras godislager försvann spårlöst, en överdos av sorten never stop blev resultatet... Ett helt oskyldigt pojkstreck i min bok utan varken skuld eller skam... En sen fuktig höst natt, ni vet när regnet hänger som ett vått draperi djupt ner från en jämn grå himmel och bara hänger där, under det tidiga 1980 talet, men vill dra mig till minnes att jag gjorde mitt yttersta till en plankning av den tyvärr bortgångne legenden Gösta Ekmans rollfigur Charles Ingvar Jönsson även känd som "Sickan"... Nån var Vanheden, nån annan Dynamit-Harry, våra älskade hjältar...
Den lilla rödmålade skolan med dom minimala klaustrofobiska klassrummen som fick mig att hata allt vad skola innebar, det kröp i kroppen, ett kvalster kliande utan slut där såren bara blev djupare och djupare, ville bara bort, långt bort... Gjorde några tappra rymmnings försök som tyvärr misslyckades då dom fick tag i mitt nackskinn... Ja, lärarna med deras låtsas aktoritet och obegripliga läxor som blev till papperssvalor eller gick upp i rök... Vi som inte tycktes normala och totala idioter i deras microskopiska inskränkta trångsynta betygs-värld som hade fått vilken Jan Björklund figur att drömma sina våtaste drömmar...
Var inte en av dom som satt där längst fram i den tråkigaste bror duktigaste bänkraden lugnt och stilla, spikrak rygg, vattenkammad med tindrande skenheliga hundögon som med blixtens hastighet räckte upp handen först med smöret rinnandes i mungipan, man var inte den som kunde rabbla dom mest obegripliga glosorna snabbare än sin egen skugga, inte kunde räkna till en biljon på 7 sekunder helst baklänges, inte vara kapabel att läsa högläsning högtravandes inför klassen och den liberala stelbente leverpastejsandedräkts stinkanade lärare iklädd en hemskt illa sittande urblekt brun manchesterkavaj... Sågades jag mitt itu för att vara fullständigt odugligt analfabetisk och dömdes därmed ut till ett iskallt utanförskap, i något som förföjde mig under hela min skolgång... Men jag blev aldrig som dom, aldrig, aldrig någonsin...
Och så innebandyn, visst är det endast en parantes i ett långt liv men utanförskapet fortsatte i den totalt identitetslösa spökskeppssporthallen så fanns där en diktator àla Tengil, en fullständigt oduglig självutnämd spelade tränare utan varken empati eller självkritik som alltid satte sitt smutsiga ego framför allt och alla med ett hånflin så lämnades jag och andra där hän med vår dröm, drömmen att få chansen, drömmen att få visa... Den drömmen krossades av en clown som just bara var en patetisk liten clown, men vi blev aldrig som honom, vi kom till vårt egna Körsbärsdalen...
Och i Körsbärsdalen blev sedemera revanschernas revansch med klubben i mitt hjärta Värmdö som ömt omfamnade mig då diktator Tengils lag gick upp i rök i sitt eget snubblandet över sin egen cyniska självgodhet så vann vi serier... Känner den största ödmjukhet mot Värmdö som trodde på mig och tog in mig 1996 när tillvaron var sotsvart, fick den enormt hedersamma kaptens bindel och kan knappt beskriva i ord vad det betydde, framför allt som människa... Spelare jag fick den stora äran att både spela med och coacha, där vi tillsammans gjorde mirakel som för alltid kommer att vara varma minnen för mig...
Åker över bron där kolströmskanal rinner under mig i samma ögonblick som känslan att hela livet rinner ur mig... Passerar den ockra gula prästgården med varmgår detaljer, den lite för ljus gula kyrkan och dom tyvärr för kommunal grå knutar och fönster, den lilla faluröda klockstapeln på bergs knallen, det gamla matta röda församlingshemmet, kanske den enda glädjen i detta är att jag har målat dessa byggnader... Ser den intetsägade bensinmacken till mitt vänster, dyr-vivo butiken på höger sida som är frontad av 100 tals neon skyltar i någon sorts pinsam circus charad om allt från genmanipulerad grillkorv, självlysande polsk tumörspäckad oxfliè till utgångna använda räfflade rosa kondomer... En återvinningscentral vid det gamla sandtaget mil bortom miljonprogrammen, en skabbig pizzeria i idrottsföreningens gamla kansli från en svunnen tid där dom inte tar något extra för matförgiftningen... Nä, här står tiden still, det blir inte roligare, inget har hänt, absolut ingenting...
"Främling Överallt" Thåström Skebokvarnsv 209 2005
#70 Spaden
Kommentarer
Trackback
