"EN VACKER DÖD STAD"

Januari var en avgrundsdjup frysbox, överlevnads instinkten är påslagen till den absolut yttersta gränsen, den nordvästliga vinden från helvetet som pitbull likt naglar sig fast i kinderna och drabbar hela ansiktet i någon sorts botoxöverdos under dom många långa hundpromenaderna på dom minst sagt mediokert sandade gatorna halkar vi runt och där fotlederna får sin beskärda del...  Slänger en blick ut mot den istäckta vinterviken där den bara tycks ligga och ruva på någon helig hemlighet, ögonblicket är så vackert att det känns på något sätt, stilla vilar hoppet och tron att dom mörka rummen skall finna ljusets strimma igen... 
 
 
Men ingen människa syns, verkar som inga människor finns, kanske uppslukade av den bistra kylan, kanske av tomheten och ensamheten som smygit sig så där obehagligt nära in på bara skinnet, är det så långt från en människa till en annan där ingen tycks se varandra i sin empati-lösa- ego-såp-bubble-värld...  Ansikten utan ansikte, ögon utan ögon, hjärtan utan hjärtan, själar utan själ, bara en oändlig sorg över att skrika åt en döv eller vinka åt en blind...  Vad fan har hänt? Vad fan är allt på väg? Hur fan blev det så här? 
 
 
Ser endast rökpelarna från skorstenarna av aluzink och känner den påtagliga doften från den alldeles för snabbt förkolnande bensinmacks-köpta-låtsas-björkveden sprida sig över nejderna...  Tänker på hennes mjuka kropp och all den värme hon gav mig när hon smög sig tätt intill mig och ömsint viskade i mitt öra att hon älskade mig, eller är det någon annan inom mig som tänker?  Kanske någon av demonerna som knackar på eller så?  Eller bara spelar mig ett spratt i något av dom mörka rummen?
 
 
 För visst det blir mörkt ibland, kanske inte bara för mig, tror jag? Vad vet jag?  Livet är ju inte en soldränkt överlycklig instagrambild 24/7 med guld och diamanter, dom fetaste briljantklockorna man bara sett på bio, dom fläskigaste stadsjeeparna så stora att vägarna knappt räcker till...  Med kritvita tänder i ett klassiskt programledar leende, kritvita hårsval som smeks ömt av den underbara ljumna bris på kritvita lena stränder, turkost saltvatten så salt som salta nötter i karibien där det inte finns någon morgondag...
 
 
Hela den lilla söta familjen militäriskt uppradade utan några som helst problem eller gräsfläckar utanför den fina kritvita villan i det underbara segregerade nymoderata villakvarteret med tillhörande swimmingpool där syrenbuskarna blommar året runt, 900 olika larm med övervakningskameror uppkopplade direkt till överbefälhavaren i fall att ryssarna kommer...  Där finns andas och lever den pulserande oändliga överlyckliga lyckan, eller inte... 
 
 
 
"En vacker död stad"    Thåström     (Det är ni som e konstiga, det är jag som e normal)  1999
 
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0