"LOVA ATT DU ALDRIG GLÖMMER BORT MIG"
Känns som 100 år sen förra hörnan, vårar, somrar, höstar, vintrar har passerat... Och så har vi just höst igen... Mycket vatten har runnit under broarna, mycket vin har runnit ner i min strupe, jag har sett dagarna komma och sen sprang dom förbi... Kärlek som brann och hjärtan som bultade i takt med varandra i förälskelsens magiska värld, slutade med en grå aska och allt var plötsligt över... Uppbrottet, sorgen, tomheten, tårarna, att få hela själen makabert utmärglad...
Knoppar födds till gröna löv, avlöst av stekheta sommrar då man trodde syret tagit slut, löv blivit bruna fallit till marken och blivit till mull, innan frosten och kölden tagit sitt bastanta strupgrep om moder svea... Det känns som första gången man kysste en flicka, fummlandet kryddat med nervositeten... Som första dagen i skolan, då osäkerheten stod intatuerat i pannan, och första dagen i lumpen, då man stod där som en stenstaty med moppemusche... Så känns denna comeback med hörnan...
En del sorg och mörker har också passerat i och med att Lava somnade in i Januari 2018 då tårkanalerna öppnades likt en gigantisk dammlucka och hela fucking tillvaron fullständigt rasade samman... Men ljuset och hoppet kom tillbaka när min nya vapendragare Flatcoated valpen Lakrits sprang in i min famn i Juli..
Hösten är här på riktgt, vinden är mer än påtaglig, regnet piskar mina grånande skäggbeväxta Uffe Lundell look a like kinder... Framför mig ser jag ett par svarta öron fladdrandes, dom långa benen som tycks leva sitt eget liv, en livsglädje av sällan skådat slag... Känner doften av halvfabrikatsmat från fröken Reinfeldts privatiserade äldreboende, ber till gud att dom får nått vettigt nagg, drar ner mössan några centimeter till...
Kommer nog ta den här hörnan i en annan tid, in i ett annat format... Förmodligen kommer det handla om livet och det som berör just livet med allt vad det nu innebär, i en sort berg-och-dalbana... Känns bra att köra utan innebandy magazinets inblandning, vilka amatörer, riktiga clowner... Sälj några fler annonser till för att finansiera er albi sida...
Innebandyn är förändrad... Mycket till det sämre tyvärr då man ser ett upprepat mönster när Stockholms klubbar som rasar samman och dom faller hårt och tungt rakt ner i den svarta avgrunden... Balrog ska vi inte ens snacka om, bara pinsamt att dom på något sätt finns till och andas genom ett sugrör... Näst på tur är Huddinge där allt är totalt förlorat, man har losat allt och lite till och står med byxorna nere, hur kunde man sätta sig i den sitsen? Ett riktigt dåligt ledarskap är väl gissningsvis svaret, inte direkt tajmat och klart in i minsta detalj... Men det finns undantag: Värmdö och Ingarö som funnit ett sammarbete, något som undertecknad propagerade om för 10 år sen... Stort att det äntligen hände det värmer mitt gamla innebandy hjärta...
Mörkret blir väldigt påtagligt nu när klockan vridits tillbaks till vintertid, visst så gillar jag verkligen hösten då det infinner sig ett lugn i just det där mörkret, kanske är det den medfödda sorgsenheten i mig som just fått mig till det...
"Lova att du aldrig glömmer bort mig" Gyllene Tider Puls 1982 (Per Gessle)
#70 Spaden
Kommentarer
Trackback
