"ROMANS FÖR TIMMEN"
På avstånd från den snötäckta kullen där snön gett ut sin oskuld överallt hör jag plötsligt dom dova ödesmättande sorgsna djupt berörande kyrkklockorna slå, förmodligen för döden då klockan passerat 14.00 och det är fredag, begravningarna brukar äga rum just då på den dagen vid just det klockslaget... I en overklig verklighet så fastnar jag i en eftertanke när dom klämtar till människor som gått bort, hundar som tyvärr fått somna in, kanske skulle allting aldrig bli som förr? Året var 1982 i en svunnen tid, en tid när det svenska folkhemmet stod i full blom, ljusår från nu då allt reats ut, socialdemokraterna och Palme hade 4 år tidigare tappat makten för att sedan ta den tillbaka detta år från centerpartiets Thorbjörn Fälldin som varit sveriges statsminister för den första och absolut sista gången ...
Det fanns två popgrupper i den avlånga residensen vid denna tidpunkt som slogs om äran gunsten och berömmelsen, att bli dom mest upptapetserad på varje ungdoms rumsväggar, ett från Halmstad ett från Gustavsberg... Långt, långt innan pengarna krossade musiken med intetsägade Kalle anka program så som geggamojan kräkmedlet idol... Tiden då band föddes och blomstrade i garage och på fritidsgårdar, inte på insta eller youtube eller nått annat trams för på den tiden var allt äkta och genuint... Hel ylle pop grabbarna med Gessle i spetsen kontra Freddie Hanssons rebelliska punkiga framtoning... Gyllene Tider vs Noice, "Flickorna på tv 2" vs "En kväll i tunnelbanan"... Visst så vet dom pålästa hur det till sist tragiskt slutade, Hasse och Freddie gick bort alldeles för tidigt och att Gessle erövrade hela världen och körde om allt och alla baklänges i ferrari fart... Men det här är en helt annan historia, från ett helt annat perspektiv, mitt starka minne om just Freddie Hansson klaviatur och låtskrivare i Noice...
12 år ung, helt oförstörd och vilset undrande på väg mot tonårsdrömmen eller tonårsmardrömmen var den första gången jag träffade Freddie... Promenerade från fritids på stigen den jätte korta sträckan genom den lilla tall-skogen som skilde villorna som någon sorts vattendelare mellan huskropparna fram till mitt barndomshem, öppnade den tunga ytterdörren tog av mig mina ytterkläder som förmodligen var av nått extremt tåligt galonmaterial jag ärvt av min bror och hörde två personer samspråka i köket, var av den ena var min mammas säregna röst men den andra kändes absolut inte bekant...
Tog dom få stegen från hallen in till köket och möts av en ryggtavla med ett sorts orange färgat hår i sannaste punk anda, personen vänder sig om med ett stort leende och säger: Hej! Känner att mina små späda ben ger vika, känslan av att mina knän blir till hubbabubba, pulsen som rusar som ett herrelöst lokomotiv, ska jag pissa på mig nu? Freddie Hansson sitter i vårat kök, drömmer jag eller? Är detta ett skämt? Nån som klätt ut sig? Nä, detta händer här och nu, det här är riktigt på riktig... Stammar fram nått form av ett gurglande hej, och hinner tänka en enda tanke att: "Fan, jag lyssnar ju på Gyllene"... Även om jag hade Noice plattorna i min skivsamling så gick Gyllene först och redan då var man en tvärtom människa, för att alla i kommunen och halva landet lyssnade och hyllade Noice men jag vägrade i vanlig ordning som så med mycket annat... Dilemma deluxe... Frågade min morsa vid något tillfälle om hon trodde Freddie skulle torska på drogerna? Hon svarade ja... Aldrig svarade jag ... Och tyvärr hade jag fel... Vrål fel, om jag vetat då vad jag vet nu...
Freddie skulle jobba som resurs åt en kille som var lite vild, men vem var inte lite vild? På den tiden fanns den inga diagnoser mer än "Dum i huvudet" diagnosen med tvångströja och bettskena en super lätt väg ut för vissa förståsigpåare och andra humbug läkare i den bästa Stasi anda... Inte direkt så som dagens fastställda bipolär 1- 2 eller adhd eller någon annan svårutalad bokstavskombination... Vill minnas att Freddie bara jobbade nått halv år... Han var ju popstar, Noice splittrades kort där efter... Då han bara var 20 år, sålt guld och platina, utsålda konserter, ja precis hela den mytomspunna popstjärne grejen man överhuvudtaget kan tänka sig... Dom var ju så unga men upplevt allt både från den ljusa men också den bäcksvarta djävulska helvetiska sidan... Baksidan av det hela, inte sockerdricka och kanelbullar direkt...
Åren rusade på in till ett 1990-tal, jag växte upp och flyttade till Gustavsberg... Freddie och jag stötte ihop mellan varven på de mest konstiga platser, och vid alla tillfällen så mindes han både mig och morsan vilket kan tyckas märkligt men minnet svek aldrig honom... Nu när den forne firade popstjärnans glans flagnat så blev han behandlad som en spetälsk parasit av dom flesta i den kommun som kysst hans fötter vid genombrottet, ryggdunkarna hade blivit en spottloskornas armè vilket gjorde mig både sorgsen och uppriktigt förbannad... Freddie hade ett enormt stort hjärta, verkligen ett bedårande barn av sin tid... Att sparka på någon som redan ligger ner är det yngkligaste av det yngkliga...
Hans pengar var för länge sedan slut, jag köpte några paket cigaretter till honom när vi träffades på bensinstationen nere vid centrum han sken upp som en sol, du är ju en legend blev mitt svar och noterade att det tändes en glädje och stolthet i Freddies ögon, vilket värmde mig, men det var ju sant... Vi snackade musik och han hade grejer på gång, låtar han skrivit, låtar han skulle släppa... Vi sågs 1995 när Noice gjorde någon typ av tvivelaktig comeback utan Freddie, som jag upplevde mådde lite bättre, bland annat på något som kallades "Hamnfestivalen" där det fanns tvivelaktig halvfabrikats mat och öltält runt farstaviken i Gustavsberg där gruppen skulle spela och regnet föll, frågade Freddie varför han inte var med? Svaret kom blixtsnabbt i sann punkpopstjärne aura: "Jag spelar inte under nån jävla presenning, jag är större än så" Slut diskuterat om det kände jag och köpte varsin blaskig öl i plast mugg...
Vi stod vid ett annat tillfälle samma år bredvid varandra på den vid årstiden gröna gräsmattan som vätte ner mot vattnet där dom byggt en liten scen... Det gjorde ont att se skiten, för oss båda... Förmodligen mest för Freddie som bara såg tom ut... Vi såg väl typ 3 låtar sen tog vi varandra i hand och gick var och en hem till sig, vad jag vet? 1996 sågs vi på den insomnade lokal puben Värmdö krog där promillehalten alltid var hög, högt över taknocken. och jag hade varit och sett Gyllene inför ett fullsatt Stockholms Stadion på deras "Återtågs turnè"... Freddie blev både skit förbannad och ledsen, fick snygga till situationen med att bjuda på ett gäng bärs... Ångrar mig djupt än i dag att jag berättade det, jag var en idiot som inte höll käften... Vill knappt veta vad som hänt om jag berättat att jag träffat Gessle i egen hög person den sommaren i Halmstad på hans hotel tylösand, den knep jag hårt om... Att tiga är guld...
Heroinet hade brännmärkt honom med hepati c som följd sjukdom, rock`n roll livet straffade Freddie iskallt och skoningslöst... En fredag kväll gick jag ner till den gamla brandstationen som blivit pub, trevligt stället... Kändes lite som en krog vid någon skidanläggning, stock panel på väggarna lite så där grovt och gemytligt dämpad belysning... Hör ett glatt: Tjena Martin! Inne från lokalen, ja det var Freddie som satt där ensam med en kall skummande framför sig, jag bjuder på bärs sa han glatt... Det här skulle tyvärr bli vårat sista möte... Kanske var det 1999, där kraschar mitt minne... Som vanligt så blev det mycket snack om musik, fick frågan om vilken bästa Noice låt som skrivits... Tog ut två stycken, "Ut i natten" och "Romans för timmen", han såg enormt stolt ut... Det var då han berättar att han sålt "Romans för timmen" till gatuköks kedjan Sibyllas tv reklam för 35 lax... "Jo, det är sant den kommer på tv om några veckor" blev svaret.... Ja, ja tänkte jag, det blir nog bra... Men det visade sig att det var sant... 29/12-2001 slutade Freddie Hanssons hjärta slå endast 38 år... Han vilar i minneslunden vid Gustavsberg kyrkogård...
"Romans för timmen" (Freddie Hansson text & musik) Noice "Dolce vita, det ljuva livet" 1981
Freddie Hansson 1963-2001
#70 Spaden
"FANFANFAN"
Så halkade vi in i December eller den så kallade julmånaden med allt det innebär och inte innebär i landet lagom är bäst och absolut ingenting mer... Kolsvarta yrvädret Lakrits i fullständig galen galopp där mitt ute i skogen bland dom nakna kala träden i ett okontrollerat glädjerus som liksom aldrig finner något slut, då allt bara just är ren och skär glädje i en oövervinnerlig livslust, dom oproportionerliga benen som spretar åt alla håll och kanter, jag blir snabbt påmind hur det var förra gången även om det var 12 år sen... Och det värmer mitt åldrande hjärta och slitna själ till sin spets och lämnar en helt annan kulör i sinnet än december svärtan där jag står häpen på den lövtäckta regndränkta marken som pendlar mellan ett fruset täcke, ömsom plusgradet ömsom minusgrader när naturen tassar på tå om vilket ben den ska stå på...
Vinet färgar glaset rött sent den natten då fukt dimman trängde sig på i sin täta uppenbarelse samtidigt som jag ser bilderna av dig flimmrande framför mina trötta halvt berusade streckformade ögon, allting snurrar likt en vild ursinning karusell... Ditt underbara leende som gjorde att dina ögon glittrade så där overkligt magiskt, dina lena händer, dina mjuka läppar, bilderna av dig kommer aldrig någonsin suddas ut, du betydde mer än jag kan säga i ord, du var verkligen min älsklings drog...
Julen ja, det är en grandios klump av obehag i varje cell av kroppen, nått man inte kan göra sig av med, ett ok som tynger ner axlarna och långsamt och skoningslöst trycker ner hela den mentalt statusen ner till en självskadebeteende känsla... Ångestens högtid gör som vanligt en storstilad entrè med skumma troll med förvridna ansikten utan ögon tätt förföljda av dödsdalens blodtörstiga mörka demoner... Inte så mycket snälla tomtar inlindande i gullig bomullsvadd med nysnön som sakta faller utanför dom rimfrostiga fönstren till tonerna av Jussi Björlings "O helga natt" i det falska skenheliga stearinljusets sken... Alkoholen som långt i från alla kan bemästra blir till urspårade obegripliga horribla diskussioner om allt till fan och hans moster... Horribelt påtvingad med alibi släktingar man varken sett innan eller efter, människor man aldrig i helvete velat umgåtts varken då eller nu, hyckleriet får min kräkreflex att reagera... Vill helst bara försvinna från jordens yta ut i universum utan detta skit...
Sippar det sista av vinet och sätter på mig glasögonen med svarta ovala bågar och citerar Thåström i en av dom vackraste texter som någonsin skrivits...
"Fick jag spela om partiet
fick jag chansen en gång till
fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
fanfanfan det skulle varit du
fanfanfan det skulle varit du"
"Fanfanfan" Thåström (Skebokvarnsv.209) 2005
#70 Spaden
"DU KOMMER ÅNGRA DET HÄR"
Bistra, trista November 2018 är äntligen slut och passè och vet inte vad jag ska säga om denna skit månad? Finner inga ord... Det blev i alla fall 3 stycken halv hyfsade "Hörnor", efter den alldeles för långa ofrivilliga frånvaron bakom tangenterna... Alla ångrar vi alla någonting, nått dumt man sagt, nått dumt man gjort, nått man aldrig gjorde... Det känns fullt normalt i min känslomässiga värld, där det verkligen är på riktigt...
Så föll den första snön och det blev lite vintrigt för en kort stund, temperaturen sjönk ett par grader, frosten fick ett micro grepp över grödorna, innan en syd-västlig vind tog sig in och lindrade kylan för en stund med duggregnet blåsandes i den hårda vinden som piskar mig skoningslöst rakt i ansiktet...
Det tar mig tillbaks till när man täckte alla biljoner skott i innebandyn en gång för länge sen, det som var mitt signum i ett skönt kärleksfullt självförakt, när jag räknade samtliga blodutgutelser, blodsdroppar och blåmärken före alla mål och passningspoäng, svär på att jag aldrig missade ett märke, eller en endaste droppe, kommer aldrig under min livtid ångra det... "Skjut mig facet attityden"...
Tystnaden är fullständigt totalt närvarande, ser ingen, hör ingen, men den är ialla fall där... Står på trä bryggan i mörkret och ser ut över det svarta kalla vattnet där endast dom frusna ändera guppar omkring som siluetter i nymånens sken och lämnar ett vackert glitter på den stilla ytan, och ångrar en hel container med saker jag gjort, sagt och inte sagt och saker jag borde ha gjort, förmodligen för att jag är dum i huvudet...
Sitter mitt i den södra länken, fastnaglad mellan alla andra bilar i en obehaglig känslan av att vara instängd i ett skyddsrum kan knappast komma närmare... Men sakta närmar jag mig ljuset i slutet av den mörka tunneln och ögonen reagerar så där plötsligt som i ett förblindande chocktillstånd då jag tar avfarten till vänster ut på E4/E20... Just där och då slår det mig plötsligt när jag blickar ut över Västberga industriområde över min vänstra axel, sträckan jag kört så många gånger genom åren, sträckan jag kan i sömnen, men det är något som gnager, gnager hårt i mitt inom mig...
Det som fascinerat och kittlat mig under alla år, den omöjliga kuppen, den perfekta kuppen som plötsligt blev väldigt möjlig och verkligen verklig... Den spektakulära kuppen tidigt den där morgonen 23 september 2009 mot värdedepån vid Västberga allè då en helikopter av modellen Bell 206 Jet Ranger landade på taket och landsatte 3 gärningsmän som gick ner genom glastaket medans helikoptern hovrade ovanför och 39 miljoner kronor försvann spårlöst... När ingen fattade någonting, vad var det som hände? Lagens väktare stod där handfallna och ångerfulla på marken och såg helikoptern försvinna bort i gryningen...
"Du kommer ångra det här" Uno Svenningsson (Andras sånger 2018)
#70 Spaden
