"DET HJÄRTA SOM BRINNER"

Det hjärta som brinner det flammar och gnistrar och slår...  Är precis vad detta kommer att handla om, när vi blev till dom vi är...  Vissa saker och händelser glömmer man aldrig, dom etsar sig liksom fast för alltid in i evigheten, tatuerar det innersta...  Platsen Eriksdalshallen året 1996 där jag sitter helt förstummad och bara häpnar över det jag får beskåda, kände mig utvald att få finnas mitt i detta skeende, en helig känsla på nått sätt...  Ett jätten Jorm steg från den legendariska Albyhallen med dom slitna råskavda skinnbeklädda gymnastik plintarna som enda sittplatserna, trängseln runt sargen för att överhuvudtaget få en liten glimt av en helt annan värld, något sorts overkligt sagoland när linje 13 tagit mig ända dit ut, nu växte sig allt ännu större och ännu starkare... 
 
 
Ser en väldigt ung lång gänglig smått valpig kille på knappa 18 år som totalt respeklöst for fram över planen med #24 på ryggen i den klassiska ikoniska svart/vita tröjan, utmanade med full kontroll från sin högerkant där backarna liknade svårt berusade höns, och skoningslöst mosade upp bollarna i bortre och främre kysset mitt framför mina uppsprärrade ögon...  I just denna stund har jag ingen aning om vem det är, men kommer definitivt att lära mig det genom hela livet skulle det visa sig...  Han tog sig sin plats med all sin fulla rätt med sitt hjärta som brann mitt i bland dom största, dom allra största av hjältar... 
 
 
Tiden rusar fram till en ruggig kylig förvår 2019 då samma spelare gör en sensationell comeback i den blå Värmdö tröjan i ett ångestladdat kvalspel för att hjälpa laget kvar i div2, där jag sitter med fallen haka i falska-sovjet i ett krokofant-tillstånd och knappt tror att detta händer i verkligheten, känner mig åter otroligt hedrad nästan så att mina ögon tårfylls när jag får återuppleva detta ännu en gång 23 år senare, trodde aldrig någonsin att det skulle hända i verkligheten...  Hade själv den stora äran att spela tillsammans med personen denna story handlar om #11 Johan "Runken" Rönnkvist med sitt hjärta som brinner...
 
 
I samma lag på samma plan just i samma stund i samma hall från samma års kull 1978 spelar vapenbrodern #28 Patrik "Palle" Norling...  En Värmdö legend med den berömda vida kända glöden i ögonen, likt hälla bensin på elden-vinnar-auran som lyser starkare än solens strålar en dag i Juli, kraftigare än ett blixtnedslag en sen natt i Augusti med det hjärta som brinner gnistrar och slår... 
 
 
Och på andra sidan stan där bor du i villa med fru och barn med det största av hjärta jag överhuvudtaget mött då vi möttes i samma klubb så fann vi varandra i samma stund efter 1 sekund i vår egen borg den mytomspunna sporthallen "Sovjet" där vi brann och vi vann...  Nämligen den absolut bästa målvakt jag spelat med:  #61 Roberto "Berto" Million" Jelmini, kärt barn har många namn...  Som alltid färgar himlen galet blå, temperaturen blir alltid varmare och varmare, bort skräms kyla och dess nederbörd...  Förvandlar den gråaste, tristaste deppigaste vardagen till den bästa av fester...  Denna unika fantastiska underbara människa och målvakt som ger alla i sin närhet ett sprakade-energi-fyrverkeri som tar sig in via blodomloppet rakt in i själen med sitt hjärta som brinner det flammar och gnistrar och slår... 
 
 
Vitsipporna blommar som bekant varje vår då ett iskallt vårregn sköljer över mig och den svarta tsunamin Lakrits i det år som passerat med vinster och förluster utan att bli blödig och nostalgisk så blåser det i träden i galoppen över ängarna, mellan tallarna, över stock och sten, genom gyttja och geggamoja...  Det var just det där med hjärtat som brinner, det brinner ändå... 
 
 
 
"Det hjärta som brinner"  Gyllene Tider Moderna tider 1981 (Text & Musik Per Gessle)
 
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  

"FRÄMLING ÖVERALLT"

Tar dom tveksamma smått ängsliga stegen mot bilen för att åka resan på dom knappa 15 minuterna där vägen är kort men sträckan känns hur lång som helst till någonting jag känner ett obehag inför...  Magkänslan vrider och vänder sig i ett krånglande och knorrande i allt mullrande och bullrande i samstämdhet nej,nej,nej återigen nej och blir till ett orkaniskt nej-eko som vibrerar inombords redo att brisera...  Trots vårsolen som smugit fram i luften som känns fri runt fåglarnas glada kvitter...  Kanske är detta skräckscenario galet överdrivet?  Kanske är det en smula underdrivet?   
 
 
Destinationen är mina barndoms gator, ängar och den brusande bäcken bakom tallarna där vi grävde ner den langade ölen till fredags fyllan oavsett väder och vind, vinter som sommar, snö eller regn...  Den vita fina tegel villan med tillhörande garage, flankerad av den väldoftande syrenhäcken som tomt avskiljare mellan grannskapet där jag växte upp utan den riktiga trivselkänslan...  Dagiset med sandlådan där vi lekte men som mer liknade en stor kattlåda där alla katterna gjorde sina behov om nätterna...  Det dagis jag levde rövare eller snarare bara var barn med yvig 70-tals frisyr men blev stämplad av dom elaka häxliknade puckelryggade dagiskärringarna som vild, vildare än ett vilt lejon som dom hopplöst jagade på savannen utan att aldrig komma i kapp... 
 
 
Samma dagis där vi de tre musketörerna senare under tonårsrevolten tog vår gruvliga hämnd och gjorde en falsk "Jönssonligan" då deras godislager försvann spårlöst, en överdos av sorten never stop blev resultatet...  Ett helt oskyldigt pojkstreck i min bok utan varken skuld eller skam...  En sen fuktig höst natt, ni vet när regnet hänger som ett vått draperi djupt ner från en jämn grå himmel och bara hänger där, under det tidiga 1980 talet, men vill dra mig till minnes att jag gjorde mitt yttersta till en plankning av den tyvärr bortgångne legenden Gösta Ekmans rollfigur Charles Ingvar Jönsson även känd som "Sickan"...  Nån var Vanheden, nån annan Dynamit-Harry, våra älskade hjältar...
 
 
Den lilla rödmålade skolan med dom minimala klaustrofobiska klassrummen som fick mig att hata allt vad skola innebar, det kröp i kroppen, ett kvalster kliande utan slut där såren bara blev djupare och djupare, ville bara bort, långt bort...  Gjorde några tappra rymmnings försök som tyvärr misslyckades då dom fick tag i mitt nackskinn...  Ja, lärarna med deras låtsas aktoritet och obegripliga läxor som blev till papperssvalor eller gick upp i rök...  Vi som inte tycktes normala och totala idioter i deras microskopiska inskränkta trångsynta betygs-värld som hade fått vilken Jan Björklund figur att drömma sina våtaste drömmar... 
 
 
Var inte en av dom som satt där längst fram i den tråkigaste bror duktigaste bänkraden lugnt och stilla, spikrak rygg, vattenkammad med tindrande skenheliga hundögon som med blixtens hastighet räckte upp handen först med smöret rinnandes i mungipan, man var inte den som kunde rabbla dom mest obegripliga glosorna snabbare än sin egen skugga, inte kunde räkna till en biljon på 7 sekunder helst baklänges, inte vara kapabel att läsa högläsning högtravandes inför klassen och den liberala stelbente leverpastejsandedräkts stinkanade lärare iklädd en hemskt illa sittande urblekt brun manchesterkavaj...  Sågades jag mitt itu för att vara fullständigt odugligt analfabetisk och dömdes därmed ut till ett iskallt utanförskap, i något som förföjde mig under hela min skolgång...  Men jag blev aldrig som dom, aldrig, aldrig någonsin...  
 
 
Och så innebandyn, visst är det endast en parantes i ett långt liv men utanförskapet fortsatte i den totalt identitetslösa spökskeppssporthallen så fanns där en diktator àla Tengil, en fullständigt oduglig självutnämd spelade tränare utan varken empati eller självkritik som alltid satte sitt smutsiga ego framför allt och alla med ett hånflin så lämnades jag och andra där hän med vår dröm, drömmen att få chansen, drömmen att få visa... Den drömmen krossades av en clown som just bara var en patetisk liten clown, men vi blev aldrig som honom, vi kom till vårt egna Körsbärsdalen... 
 
 
 
Och i Körsbärsdalen blev sedemera revanschernas revansch med klubben i mitt hjärta Värmdö som ömt omfamnade mig då diktator Tengils lag gick upp i rök i sitt eget snubblandet över sin egen cyniska självgodhet så vann vi serier...  Känner den största ödmjukhet mot Värmdö som trodde på mig och tog in mig 1996 när tillvaron var sotsvart, fick den enormt hedersamma kaptens bindel och kan knappt beskriva i ord vad det betydde, framför allt som människa... Spelare jag fick den stora äran att både spela med och coacha, där vi tillsammans gjorde mirakel som för alltid kommer att vara varma minnen för mig... 
 
 
Åker över bron där kolströmskanal rinner under mig i samma ögonblick som känslan att hela livet rinner ur mig...  Passerar den ockra gula prästgården med varmgår detaljer, den lite för ljus gula kyrkan och dom tyvärr för kommunal grå knutar och fönster, den lilla faluröda klockstapeln på bergs knallen, det gamla matta röda församlingshemmet, kanske den enda glädjen i detta är att jag har målat dessa byggnader...  Ser den intetsägade bensinmacken till mitt vänster, dyr-vivo butiken på höger sida som är frontad av 100 tals neon skyltar i någon sorts pinsam circus charad om allt från genmanipulerad grillkorv, självlysande polsk tumörspäckad oxfliè till utgångna använda räfflade rosa kondomer...  En återvinningscentral vid det gamla sandtaget mil bortom miljonprogrammen, en skabbig pizzeria i idrottsföreningens gamla kansli från en svunnen tid där dom inte tar något extra för matförgiftningen...  Nä, här står tiden still, det blir inte roligare, inget har hänt, absolut ingenting...
 
 
 
"Främling Överallt" Thåström Skebokvarnsv 209  2005
 
#70 Spaden 
 
 
 
 
 
 
 
   

"JAG FÅR LIKSOM INGEN ORDNING"

Timmen är alldeles för tidig då jag mot min tveksamma vilja tvingas spärra upp mina trötta åldrande streckformade ögon just i det yrvakna halvtförblindat till hälften bakfullt tillstånd med gruset irriterande skavandes innanför ögonlocken samtidigt som  munntorrheten gav den uttorkade gamla wettextrasan en helt annan innebörd i det bryska uppvaknandet av ett brutalt öronbedövande oväsende som hänsynslöst borrar sig rakt in i min hjärna via mina sköra hörselgångar till ett tinnitustillstånd i något som tjuter och dånar likt en galen invasion av 900 stridsvagnar av modellen T-72 från det forna Sovjetunionen...  
 
 
Den bittra påträngande vidriga stanken av skitiga uråldriga dieselmotorer från nått inrökt förpestat östland där koldioxidens och radioaktiva helvetiska vindar blåst i 1000 år och tagit över hela atmosfären når mina luftgångar genom den minimala glipan i sovrumsföntret, i ett hostanfall utan slut med blodsmaken i min mun som till följd får mina lungor att skrynkla ihop sig till russin och vilja krypa ur kroppen och lämna jordelivet, så är jag fångad i en mörk hemsk mardröm kravlandes i en oändlig ocean av brunkol? 
 
 
Jag fick liksom aldrig en andra chans, en chans att förklara, en chans att ge chansen en ny chans, att liksom ge förklaringen en förklaring, liksom ge möjligheten en ny möjlighet...  Som ett påtvingat munkavel, ord och meningar fick aldrig se dagens ljus utan fastnade i halsen...  Tyvärr blir det aldrig som man tänkt sig, men hur kan man bara helt plötsligt sluta älska någon man sagt sig älska på riktigt?  Kanske för att kärlek och hat tillsammans hand i hand balanserar på den tunna sköra tråden?  Och så tippar det över åt den ena eller andra hållet, förmodligen är det så...  Himlarikets ljusblå rum eller katlagrottans mörka, svart eller vitt, den enes bröd den andres död...  Ingenting här är som förut i nån sorts början utan slut...  Får liksom ingen ordning, då röran i mitt huvud är extremt rörig så troligen är detta inte liksom en kolsvart mardröm...   
 
 
Jag gick längst en ändlös korridor av nyplanterade björkar i en otäck labyrit-känsla av att bara irra omkring utan att finna något, varken in eller ut, till höger eller vänster, liksom bara komma tillbaks till ruta ett oavsett vilken väg man än väljer...  Jag gick igenom en skog i dunklet där känslan av att dom svarta grenarna växer sig obehagligt nära inpå till en stram strypsnara runt min hals...  Jag gick på den våta asfalten som glänste i hällregnet under dom höga lamporna som tänds runt en våldtagen fuskbyggd porslinsstad där hjärtat slutade slå för det genuina då stålarnas och girighetens ondska vann dom så kallade byggherrarnas gunst bland dom huskropparna som växer sig till kusliga spökhus och slukar upp mig i någon typ av overklighet...     
 
 
 
Det är alldeles för sent och tankarna för stora när jag står där på balkongen med en Ritmeester i munnen och ett glas av det röda i handen stirrandes med den tommaste blick ut mot intet i den tysta tystnaden...  Ser full månen komma och gå genom dom tunna molnen i himlens egna värld...
 
 
 
 "Jag får liksom ingen ordning"   Lars Winnerbäck  (Tänk om jag ångrar mig,sen ångrar mig igen)  2009
 
#70 Spaden 
 
 
 
 

"NATTEN"

1986.02.28...  Klockan 23.21...  Den iskalla februari natten då skotten föll i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen, den natten då det oskuldsfulla landet miste sin landsfader, den ondskefulla natten då världen miste sin fredsmäklare...  Den natten hela min värld fullständigt rasade sönder och samman, den natten jag krossades till tårar som aldrig fann något slut i min första och största sorg i mitt då 15åriga oförstörda unga liv...  Den natten sattes ett helt land i en kollektiv ändlös handlingsförlamning...  "Sveriges stadsminister Olof Palme är död, han sköts ner på öppen gata i centrala Stockholm" berättade en djupt berörd skakad kvinno röst i Svt2 med bilden av blodpölen på cementplattorna i blickfånget...   Den natten mördaren försvann in i den mörka gränden, den natten han försvann för alltid, natten då den mest katastrofala av polisutredningar tog sin början och blev tyvärr till något världen sällan skådat i en sanslös villervalla av ingenting, absolut ingenting...  Den natten lämnade det djupaste sår och spår i min och i hela den svenska folksjälen...  Den natten då ett helt land förändrades, den natten då en hel värld förändrades, efter den natten skulle aldrig någonting någonsin bli som förut...    
 
 
 
Den februari natten 2019 då jag fick tillbaks en god gammal vän med samma namn, den natten när vi fann varandra igen, den natten då vi vann varandra igen i den natt då sanningen blev sann...  Efter brokiga dagar och kalla nätter av en knäpptyst tystnad så bröts just tystnaden den natten där långsintheten och trångsyntheten och den bittra bitterheten raderades ut till en hjärtlig försoning...  Den natten stridsyxan grävdes ner i det djupaste av hål, den natten alla dom tanklösa, menlösa ord förpassats till skräpkammaren...  Den natten fullmånen log mot oss med all sitt ljus, den natten då vi gick åt samma håll vi två, den natten som värmde oss två...  Den natten då allt ställdes till rätta, den natten vår gedigna vänskap segrade, så som den än gång gjorde på innebandyplanen...  Den natten dom klassiska rövarhistorierna föll tätare än snöflingorna, den natten skratten ekade mellan dom stora ekarna, den natten blev det på riktigt...  
 
 
 
Den natten tog jag beslutet att inte göra någon storstilad comeback i innebandybåset, den natten stängdes och låstes alla dörrar för denna säsong...  Men den natten blev jag fullständigt övertygad om att dörrarna kommer öppnas igen, låsen låsas upp igen då jag för första gången på flera år känner att suget för innebandyn sakta men säkert smugit sig tillbaks igen...  I en stark saknad efter det som betydde så mycket under så lång tid av mitt liv...    
 
 
 
Den natten då det ösregnade i Februari, den natten som borde får varje  hyffsat normalt intelligent medmänniska att funderar på vad som händer med klimatförändringarna, ösregn och plusgrader i vinterns värsta kallaste  månad...  Eller skiter alla innerst inne i vilket?  Bara man slickar i sig allt clownerna i morgon teve tjatar om, där dom står med sina pekpinnar och ältar om och om igen att vi ska köpa veganska ekologiska groddar, linser, kikärter, morötter och fan och hans moster, så är allt räddat och underbart?  Ta den enklaste vägen ut att lätta upp det ofantligt kassa samvetet...  För att sedan vända den nyinförskaffade svin dyra kappan 190 grader efter vinden och flyga över hela världen ett par varv och några till i något geggigt reseinslag... Ett fucking hyckleri som får mig att spy, ta mig hem till verkligheten...  Isarna smälter i rasande takt och alla bara står där stammanades i en neanadertalar-aura med dressmankostym och ser när allt går åt helvete, fan det är så man bara vill gråta, natten då ösregnet föll i Februari...
 
 
 
Den natten Lakritsen och den grånande hussen med tveksamma halvtomma ångestfyllda steg gick rakt ut i klimatförändringens djävulska tidevarv, som mest kan liknas vid en svart/vit undergångsfilm... Vart ska vi ta vägen?  Vart ska vi gå?  Hittar vi ut?  Finns det överhuvudtaget en väg? Är vi starka eller svaga?  Den februari natten då tårarna föll från himlen...
 
 
 
 
"Natten"      Mikael Wiehe & Björn Afzelius 
                                             (1947-1999) 
 
 
Mikael Wiehe (Text)  Björn Afzelius (Musik)
                                                   
 
 
#70 Spaden
 
       
 
 
   

"EN VACKER DÖD STAD"

Januari var en avgrundsdjup frysbox, överlevnads instinkten är påslagen till den absolut yttersta gränsen, den nordvästliga vinden från helvetet som pitbull likt naglar sig fast i kinderna och drabbar hela ansiktet i någon sorts botoxöverdos under dom många långa hundpromenaderna på dom minst sagt mediokert sandade gatorna halkar vi runt och där fotlederna får sin beskärda del...  Slänger en blick ut mot den istäckta vinterviken där den bara tycks ligga och ruva på någon helig hemlighet, ögonblicket är så vackert att det känns på något sätt, stilla vilar hoppet och tron att dom mörka rummen skall finna ljusets strimma igen... 
 
 
Men ingen människa syns, verkar som inga människor finns, kanske uppslukade av den bistra kylan, kanske av tomheten och ensamheten som smygit sig så där obehagligt nära in på bara skinnet, är det så långt från en människa till en annan där ingen tycks se varandra i sin empati-lösa- ego-såp-bubble-värld...  Ansikten utan ansikte, ögon utan ögon, hjärtan utan hjärtan, själar utan själ, bara en oändlig sorg över att skrika åt en döv eller vinka åt en blind...  Vad fan har hänt? Vad fan är allt på väg? Hur fan blev det så här? 
 
 
Ser endast rökpelarna från skorstenarna av aluzink och känner den påtagliga doften från den alldeles för snabbt förkolnande bensinmacks-köpta-låtsas-björkveden sprida sig över nejderna...  Tänker på hennes mjuka kropp och all den värme hon gav mig när hon smög sig tätt intill mig och ömsint viskade i mitt öra att hon älskade mig, eller är det någon annan inom mig som tänker?  Kanske någon av demonerna som knackar på eller så?  Eller bara spelar mig ett spratt i något av dom mörka rummen?
 
 
 För visst det blir mörkt ibland, kanske inte bara för mig, tror jag? Vad vet jag?  Livet är ju inte en soldränkt överlycklig instagrambild 24/7 med guld och diamanter, dom fetaste briljantklockorna man bara sett på bio, dom fläskigaste stadsjeeparna så stora att vägarna knappt räcker till...  Med kritvita tänder i ett klassiskt programledar leende, kritvita hårsval som smeks ömt av den underbara ljumna bris på kritvita lena stränder, turkost saltvatten så salt som salta nötter i karibien där det inte finns någon morgondag...
 
 
Hela den lilla söta familjen militäriskt uppradade utan några som helst problem eller gräsfläckar utanför den fina kritvita villan i det underbara segregerade nymoderata villakvarteret med tillhörande swimmingpool där syrenbuskarna blommar året runt, 900 olika larm med övervakningskameror uppkopplade direkt till överbefälhavaren i fall att ryssarna kommer...  Där finns andas och lever den pulserande oändliga överlyckliga lyckan, eller inte... 
 
 
 
"En vacker död stad"    Thåström     (Det är ni som e konstiga, det är jag som e normal)  1999
 
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 

"KOM ÄNGLAR"

Vit som den vitaste snö, blå som den blåaste himmel, klart som det klaraste vatten, ren som den renaste luft, grönt som det grönaste gräs, en tyst vind lika tyst som tystnaden, stark som solens starkaste strålar, röd som den blodrödaste ros, oskuldsfull som själva oskuldsfullheten själv, fri som den friaste fågel, tunn som den tunnaste tråd, en kyss som känns en lång stund, skör som det sköraste glas, så vackert i fullmånens sken mitt i midnatten, där dom blinkande stjärnorna förvandlas till tindrande ögon... 
 
 
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom" kan vara den absolut vackraste textrad som någonsin skrivits, Lasse gjorde det monumentalt och golvade mig totalt...  Och just den texten är intatuerat på min högra arm som jag gjorde för dig och all din enorma betydelse för mig, du fanns alltid där när jag var ledsen och bedrövad, totalt knäckt över att fått mitt hjärta krossat i tusen bitar, du fanns alltid där mitt i lyckoruset när kärleken berusade mig, alltid var du där för mig oavsett nykter eller onykter, jag blev varm och tårögd av att jag betydde nått för dig...  Det kommer jag för alltid bära med mig i mitt hjärta för dig och för din skull för du var ovärdelig för mig...  Du vet allt om mig, jag vet allt om dig i en ren och skär kravlös kärleks relation under 12.5 år...  
 
Bilden av ditt ansikte på samma arm tar jag mig med ner i graven för jag kommer förevigt alltid att älska dig, kommer aldrig att glömma dig med dina gudomliga guldbruna ögon fyllda av livslust, den största av snällhet hängivenhet och kärlek...  Lava min vän det här är för dig...  Kämparnas drottning...  Ditt hjärta slutade slå 2018-01-03 då du äntligen fick somna efter en smärtsam tid då din kropp till slut sa ifrån, då du visade mig tydligt om vilken väg du ville gå...  Du sa adjö till mig med att lägga din mjuka tass i min hand innan du lämnade jordelivet, ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma... 
 
Jag satt kvar hos dig en lång stund och smekte ömt din silkeslena gyllene päls, pratade och berättade med gråt spräckt röst om alla våra minnen vi upplevt tillsammans i den sannsaga som var vi samtidigt som tårarna fortsatte forsa ut med mina kinder och känner att jag faller rakt ner i en stor svart avgrund...
 
Tänder alla stearinljus runt din urna och fotografiet av dig för dig, din piedistal, bara din...   Höjer mitt glas i en hyllnings skål för dig där mitt hjärta står vidöppet, Lakrits tar ett tandborstkex för dig...  Vet att du har det underbart i hundhimlen och en dag så ses vi igen... 
 
 
 
 
 
Kom till en plats som jag känner så väl igen men där jag ändå känner mig som en vilsen främling i ett främmande land...  Den gamla sporthallen ligger dolt i dunklet, den nya ligger just bara där mitt i området med fotbollsplanen av plastgräs bredvid där vinterns klagande vind sveper omkring åt alla håll...  Passerar genom entrèn, det är kalt och kallt och avsaknaden av värme känns beklagligt påtaglig ödesmättat på nått sätt...  Känslan av att inte känna någonting, ingen pulsrusning, inga dubbla hjärtslag, inget grandiost glädjerus, inte den känslan jag en gång kände...
 
Åren har passerat samtidigt som passionen svalnat, men det är sporten jag la ner ett halvt liv på, den sport jag älskade och led för, den sport som var min liv och fick mitt hjärta i brand, den sport jag offrade allt för, den sport jag var beredd att gå in i döden för, älskade allt vad sporten innebar, till och med den vedervärdiga stanken som fick ögonen att svida och hulkningarna att avlösa varandra från dom urinmarinerade duscharna i något nergånget omklädningsrum i södra stockholms området där papperskorgarna stog i lågor...  För det spelade ingen roll, det var livsstilen, då jag drabbades av den stora förälskelsen och kärleken till innebandyn... 
 
Vet att det var en annan tid med en tuffare attityd utan daltande och sönder-curlade-snorungar som börjar böla om dom inte får 50 klubbor och 900 pannband plus 10 lax i månaden efter skatt och en mer än given plats i första femman, i power play, i boxplay, i all form av allting och ingenting, systemkolaps deluxe...  För inställningen och det hjärta som brinner för innebandyn måste alltid finnas där utan den egocentriska tarzan tron att man är så mycket bättre än någon annan fast man inte varken bidragit eller vunnit en skit...  Hjärtat och själen för sporten, var blev ni av?
 
Super imponerad av #10  Pierre Johansson vars karriär och utvecklingskurva är som ett årgångs vin av den bästa sorten, bara bättre och bättre med åren...  Det gladde och värmde hela mitt blodomlopp...  Hade den stora äran att både spela och coacha den gode Pierre... 
 
I Värmdös fall så står man och faller med dom "Äldre" spelarna...  Som nämde #10 Pierre Johansson...  #33 Kim Johansson, kommentarer överflödiga men lika oumbärlig som #9 Galante Karlström är för Falun...  Samt dom från division 2 laget comebackande #11 (#6) Petter Ericsson Hållèn falankerad av #91 (#16) Jonathan Holmberg som går in och levererar från sekund ett... 
 
Såg en talangfull kille, som jag inte hade en susning om innan, endast 18 år ung, men med ett erfaret och moget uppträdande som att han spelat i division 1 i 10 år...   #77 Christoffer Wiberg...  Memorerade tröjnumret, och med hans uppoffrande spel så fastnade det omgående på min näthinna, låg tyngd punkt och hård som granit, brytsäker och svårpasserad, ett okomplicerat spel utan krusiduller...  Såg vissa likheter med en viss hårdförd #7 Linus Jönsson som spelade i det riktiga Balrog under storhetstiden på det härliga`90-talet...  "Lill-Linus" kan smälla på ännu mer om ni frågar undertecknad där det fysiska spelet lyser med sin frånvaro i dagens innebandy...
 
 
 
 
"Kom änglar"   Lars Winnerbäck    Dans med svåra steg   1996
 
#70 Spaden
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"ROMANS FÖR TIMMEN"

På avstånd från den snötäckta kullen där snön gett ut sin oskuld överallt hör jag plötsligt dom dova ödesmättande sorgsna djupt berörande kyrkklockorna slå, förmodligen för döden då klockan passerat 14.00 och det är fredag, begravningarna brukar äga rum just då på den dagen vid just det klockslaget...  I en overklig verklighet så fastnar jag i en eftertanke när dom klämtar till människor som gått bort, hundar som tyvärr fått somna in, kanske skulle allting aldrig bli som förr?  Året var 1982 i en svunnen tid, en tid när det svenska folkhemmet stod i full blom, ljusår från nu då allt reats ut, socialdemokraterna och Palme hade 4 år tidigare tappat makten för att sedan ta den tillbaka detta år från centerpartiets Thorbjörn Fälldin som varit sveriges statsminister för den första och absolut sista gången ...  
 
Det fanns två popgrupper i den avlånga residensen vid denna tidpunkt som slogs om äran gunsten och berömmelsen, att bli dom mest upptapetserad på varje ungdoms rumsväggar, ett från Halmstad ett från Gustavsberg...  Långt, långt innan pengarna krossade musiken med intetsägade Kalle anka program så som geggamojan kräkmedlet idol...  Tiden då band föddes och blomstrade i garage och på fritidsgårdar, inte på insta eller youtube eller nått annat trams för på den tiden var allt äkta och genuint...  Hel ylle pop grabbarna med Gessle i spetsen kontra Freddie Hanssons rebelliska punkiga framtoning...  Gyllene Tider vs Noice, "Flickorna på tv 2" vs "En kväll i tunnelbanan"...  Visst så vet dom pålästa hur det till sist tragiskt slutade, Hasse och Freddie gick bort alldeles för tidigt och att Gessle erövrade hela världen och körde om allt och alla baklänges i ferrari fart...  Men det här är en helt annan historia, från ett helt annat perspektiv, mitt starka minne om just Freddie Hansson klaviatur och låtskrivare i Noice...  
 
12 år ung, helt oförstörd och vilset undrande på väg mot tonårsdrömmen eller tonårsmardrömmen var den första gången jag träffade Freddie...  Promenerade från fritids på stigen den jätte korta sträckan genom den lilla tall-skogen som skilde villorna som någon sorts vattendelare mellan huskropparna fram till mitt barndomshem, öppnade den tunga ytterdörren tog av mig mina ytterkläder som förmodligen var av nått extremt tåligt galonmaterial jag ärvt av min bror och hörde två personer samspråka i köket, var av den ena var min mammas säregna röst men den andra kändes absolut inte bekant... 
 
Tog dom få stegen från hallen in till köket och möts av en ryggtavla med ett sorts orange färgat hår i sannaste punk anda, personen vänder sig om med ett stort leende och säger: Hej!  Känner att mina små späda ben ger vika, känslan av att mina knän blir till hubbabubba, pulsen som rusar som ett herrelöst lokomotiv, ska jag pissa på mig nu?  Freddie Hansson sitter i vårat kök, drömmer jag eller?  Är detta ett skämt?  Nån som klätt ut sig?  Nä, detta händer här och nu, det här är riktigt på riktig...  Stammar fram nått form av ett gurglande hej, och hinner tänka en enda tanke att:  "Fan, jag lyssnar ju på Gyllene"...  Även om jag hade Noice plattorna i min skivsamling så gick Gyllene först och redan då var man en tvärtom människa, för att alla i kommunen och halva landet lyssnade och hyllade Noice men jag vägrade i vanlig ordning som så med mycket annat...  Dilemma deluxe...  Frågade min morsa vid något tillfälle om hon trodde Freddie skulle torska på drogerna?  Hon svarade ja...  Aldrig svarade jag ...  Och tyvärr hade jag fel... Vrål fel, om jag vetat då vad jag vet nu... 
 
Freddie skulle jobba som resurs åt en kille som var lite vild, men vem var inte lite vild?  På den tiden fanns den inga diagnoser mer än "Dum i huvudet" diagnosen med tvångströja och bettskena en super lätt väg ut för vissa förståsigpåare och andra humbug läkare i den bästa Stasi anda...  Inte direkt så som dagens fastställda bipolär 1- 2 eller adhd eller någon annan svårutalad bokstavskombination...  Vill minnas att Freddie bara jobbade nått halv år...  Han var ju popstar, Noice splittrades kort där efter...  Då han bara var 20 år, sålt guld och platina, utsålda konserter, ja precis hela den mytomspunna popstjärne grejen man överhuvudtaget kan tänka sig...  Dom var ju så unga men upplevt allt både från den ljusa men också den bäcksvarta djävulska helvetiska sidan...  Baksidan av det hela, inte sockerdricka och kanelbullar direkt...
 
Åren rusade på in till ett 1990-tal, jag växte upp och flyttade till Gustavsberg...  Freddie och jag stötte ihop mellan varven på de mest konstiga platser, och vid alla tillfällen så mindes han både  mig och morsan vilket kan tyckas märkligt men minnet svek aldrig honom...  Nu när den forne firade popstjärnans glans flagnat så blev han behandlad som en spetälsk parasit av dom flesta i den kommun som kysst hans fötter vid genombrottet, ryggdunkarna hade blivit en spottloskornas armè vilket gjorde mig både sorgsen och uppriktigt förbannad...  Freddie hade ett enormt stort hjärta, verkligen ett bedårande barn av sin tid...  Att sparka på någon som redan ligger ner är det yngkligaste av det yngkliga...  
 
Hans pengar var för länge sedan slut, jag köpte några paket cigaretter till honom när vi träffades på bensinstationen nere vid centrum han sken upp som en sol, du är ju en legend blev mitt svar och noterade att det tändes en glädje och stolthet i Freddies ögon, vilket värmde mig, men det var ju sant...  Vi snackade musik och han hade grejer på gång, låtar han skrivit, låtar han skulle släppa...  Vi sågs 1995 när Noice gjorde någon typ av tvivelaktig comeback utan Freddie, som jag upplevde mådde lite bättre, bland annat på något som kallades "Hamnfestivalen" där det fanns tvivelaktig halvfabrikats mat och öltält runt farstaviken i Gustavsberg där gruppen skulle spela och regnet föll, frågade Freddie varför han inte var med?  Svaret kom blixtsnabbt i sann punkpopstjärne aura:  "Jag spelar inte under nån jävla presenning, jag är större än så"  Slut diskuterat om det kände jag och köpte varsin blaskig öl i plast mugg... 
 
Vi stod vid ett annat tillfälle samma år bredvid varandra på den vid årstiden gröna gräsmattan som vätte ner mot vattnet där dom byggt en liten scen...  Det gjorde ont att se skiten, för oss båda... Förmodligen mest för Freddie som bara såg tom ut... Vi såg väl typ 3 låtar sen tog vi varandra i hand och gick var och en hem till sig, vad jag vet?  1996 sågs vi på den insomnade lokal puben Värmdö krog där promillehalten alltid var hög, högt över taknocken. och jag hade varit och sett Gyllene inför ett fullsatt Stockholms Stadion på deras "Återtågs turnè"...  Freddie blev både skit förbannad och ledsen, fick snygga till situationen med att bjuda på ett gäng bärs...  Ångrar mig djupt än i dag att jag berättade det, jag var en idiot som inte höll käften...  Vill knappt veta vad som hänt om jag berättat att jag träffat Gessle i egen hög person den sommaren i Halmstad på hans hotel tylösand, den knep jag hårt om... Att tiga är guld...
 
Heroinet hade brännmärkt honom med hepati c som följd sjukdom, rock`n roll livet straffade Freddie iskallt och skoningslöst...  En fredag kväll gick jag ner till den gamla brandstationen som blivit pub, trevligt stället...  Kändes lite som en krog vid någon skidanläggning, stock panel på väggarna lite så där grovt och gemytligt dämpad belysning...  Hör ett glatt: Tjena Martin! Inne från lokalen, ja det var Freddie som satt där ensam med en kall skummande framför sig, jag bjuder på bärs sa han glatt...  Det här skulle tyvärr bli vårat sista möte...  Kanske var det 1999, där kraschar mitt minne...  Som vanligt så blev det mycket snack om musik, fick frågan om vilken bästa Noice låt som skrivits... Tog ut två stycken, "Ut i natten" och "Romans för timmen", han såg enormt stolt ut...  Det var då han berättar att han sålt "Romans för timmen" till gatuköks kedjan Sibyllas tv reklam för 35 lax... "Jo, det är sant den kommer på tv om några veckor" blev svaret....  Ja, ja tänkte jag, det blir nog bra...  Men det visade sig att det var sant...  29/12-2001 slutade Freddie Hanssons hjärta slå endast 38 år...  Han vilar i minneslunden vid Gustavsberg kyrkogård... 
 
"Romans för timmen"  (Freddie Hansson text & musik)  Noice  "Dolce vita, det ljuva livet"  1981
 
Freddie Hansson 1963-2001
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"FANFANFAN"

Så halkade vi in i December eller den så kallade julmånaden med allt det innebär och inte innebär i landet lagom är bäst och absolut ingenting mer...  Kolsvarta yrvädret Lakrits i fullständig galen galopp där mitt ute i skogen bland dom nakna kala träden i ett okontrollerat glädjerus som liksom aldrig finner något slut, då allt bara just är ren och skär glädje i en oövervinnerlig livslust, dom oproportionerliga benen som spretar åt alla håll och kanter, jag blir snabbt påmind hur det var förra gången även om det var 12 år sen...  Och det värmer mitt åldrande hjärta och slitna själ till sin spets och lämnar en helt annan kulör i sinnet än december svärtan där jag står häpen på den lövtäckta regndränkta marken som pendlar mellan ett fruset täcke, ömsom plusgradet ömsom minusgrader när naturen tassar på tå om vilket ben den ska stå på... 
 
Vinet färgar glaset rött sent den natten då fukt dimman trängde sig på i sin täta uppenbarelse samtidigt som jag ser bilderna av dig flimmrande framför mina trötta halvt berusade streckformade ögon, allting snurrar likt en vild ursinning karusell...  Ditt underbara leende som gjorde att dina ögon glittrade så där overkligt magiskt, dina lena händer, dina mjuka läppar, bilderna av dig kommer aldrig någonsin suddas ut, du betydde mer än jag kan säga i ord, du var verkligen min älsklings drog...
 
Julen ja, det är en grandios klump av obehag i varje cell av kroppen, nått man inte kan göra sig av med, ett ok som tynger ner axlarna och långsamt och skoningslöst trycker ner hela den mentalt statusen ner till en självskadebeteende känsla...  Ångestens högtid gör som vanligt en storstilad entrè med skumma troll med förvridna ansikten utan ögon tätt förföljda av dödsdalens blodtörstiga mörka demoner...  Inte så mycket snälla tomtar inlindande i gullig bomullsvadd med nysnön som sakta faller utanför dom rimfrostiga fönstren till tonerna av Jussi Björlings "O helga natt" i det falska skenheliga stearinljusets sken...  Alkoholen som långt i från alla kan bemästra blir till urspårade obegripliga horribla diskussioner om allt till fan och hans moster...  Horribelt påtvingad med alibi släktingar man varken sett innan eller efter, människor man aldrig i helvete velat umgåtts varken då eller nu, hyckleriet får min kräkreflex att reagera...  Vill helst bara försvinna från jordens yta ut i universum utan detta skit... 
 
Sippar det sista av vinet och sätter på mig glasögonen med svarta ovala bågar och citerar Thåström i en av dom vackraste texter som någonsin skrivits...
 
"Fick jag spela om partiet
fick jag chansen en gång till
fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv
fanfanfan det skulle varit du
fanfanfan det skulle varit du"
                                   
 
 
"Fanfanfan"  Thåström    (Skebokvarnsv.209)   2005
 
#70  Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 

"DU KOMMER ÅNGRA DET HÄR"

 
Bistra, trista November 2018 är äntligen slut och passè och vet inte vad jag ska säga om denna skit månad?  Finner inga ord...  Det blev i alla fall 3 stycken halv hyfsade "Hörnor", efter den alldeles för långa ofrivilliga frånvaron bakom tangenterna...  Alla ångrar vi alla någonting, nått dumt man sagt, nått dumt man gjort, nått man aldrig gjorde...  Det känns fullt normalt i min känslomässiga värld, där det verkligen är på riktigt... 
 
Så föll den första snön och det blev lite vintrigt för en kort stund, temperaturen sjönk ett par grader, frosten fick ett micro grepp över grödorna, innan en syd-västlig vind tog sig in och lindrade kylan för en stund med duggregnet blåsandes i den hårda vinden som piskar mig skoningslöst rakt i ansiktet...
 
Det tar mig tillbaks till när man täckte alla biljoner skott i innebandyn en gång för länge sen, det som var mitt signum i ett skönt kärleksfullt självförakt, när jag räknade samtliga blodutgutelser, blodsdroppar och blåmärken före alla mål och passningspoäng, svär på att jag aldrig missade ett märke, eller en endaste droppe, kommer aldrig under min livtid ångra det...  "Skjut mig facet attityden"...
 
Tystnaden är fullständigt totalt närvarande, ser ingen, hör ingen, men den är ialla fall där...  Står på trä bryggan i mörkret och ser ut över det svarta kalla vattnet där endast dom frusna ändera guppar omkring som siluetter i nymånens sken och lämnar ett vackert glitter på den stilla ytan, och ångrar en hel container med saker jag gjort, sagt och inte sagt och saker jag borde ha gjort, förmodligen för att jag är dum i huvudet...   
 
Sitter mitt i den södra länken, fastnaglad mellan alla andra bilar i en obehaglig känslan av att vara instängd i ett skyddsrum kan knappast komma närmare...  Men sakta närmar jag mig ljuset i slutet av den mörka tunneln och ögonen reagerar så där plötsligt som i ett förblindande chocktillstånd då jag tar avfarten till vänster ut på E4/E20...  Just där och då slår det mig plötsligt när jag blickar ut över Västberga industriområde över min vänstra axel, sträckan jag kört så många gånger genom åren, sträckan jag kan i sömnen, men det är något som gnager, gnager hårt i mitt inom mig...
 
Det som fascinerat och kittlat mig under alla år, den omöjliga kuppen, den perfekta kuppen som plötsligt blev väldigt möjlig och verkligen verklig...  Den spektakulära kuppen tidigt den där morgonen 23 september 2009 mot värdedepån vid Västberga allè då en helikopter av modellen Bell 206 Jet Ranger landade på taket och landsatte 3 gärningsmän som gick ner genom glastaket medans helikoptern hovrade ovanför och 39 miljoner kronor försvann spårlöst...  När ingen fattade någonting, vad var det som hände?  Lagens väktare stod där handfallna och ångerfulla på marken och såg helikoptern försvinna bort i gryningen...
 
 
"Du kommer ångra det här"   Uno Svenningsson  (Andras sånger  2018)
 
 
#70   Spaden
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"EN SVÅR OCH JOBBIG GREJ"

En svår och jobbig grej verkar vara att få till en regering i moder svea där alla inblandade sitter i den bottenlösa sandlådan på ett grandiost pinsamt sätt, där upprepningarna bara blir mer och mer patetiska... Sammarbetsviljan lyser med sin frånvaro där "Nej" är ledordet, ordet har sagts fler gånger än vad jag sagt det till Lakrits under hennes första 6 månader...  Och så avlöser dom hycklande partiledarna varandra en efter en uppe på riksdagens podie med ett vedervärdigt oödmjukt överlägset flin på sina läppar uppsnoffsade i sina fina dyra pressveckade kostymer och designade dräkter som knappt kan köpas för cash i sin övertro att dom är så mycket bättre, så mycket viktigare än oss, så mycket smartare än oss...   
 
En svår och jobbig grej är att vara talman i riksdagen eller riksdagiset kanske man kan kalla det där talmannen mest liknar en kasperdocka från ett tidigt 1970-tal då man för första gången tyvärr fick se kasperteatern föddas på dagis och dom andra clownerna radar upp räknefel och tankevurpor i samma takt som stenhårda lavetter rakt i fejset på oss medborgare... 
 
Där leken med oss vanliga dödliga människor pågår, leken med våra skattepengar, leken med att vi hyggliga medborgare faktiskt gick till våra val lokaler och gjorde vårt viktiga jobb, leken kan kallas vid ett gigantiskt maktmissbruk där vi väljare är grundlurade, nu verkar inte våra röster gälla...  Inte så märkligt att förtroendet och respekten för våra folkvalda sjunker rakt ner i den mörka avgrunden, men det verkar dom inte få in i sina trånga skallar, en svår och jobbig grej deluxe...  Palme måste ju gråta floder i sin himmel...
 
En svår och jobbig grej för alla folkvalda politiker som sakta men säkert för oss in i en lågkonjuktur...  Men dom kommer alltid undan, undan ansvaret, då är det någon annans fel...  Och vem får alltid ta smällen?  Jo, vi, medborgarna...  
 
En svår och jobbig grej...  Intrycken blir många, lite för många ibland, lite för många tankar, är ju en sån där som tänker för mycket och det är ju som bekant både på gott och på ont...  En halv månskära pressar sig genom den disiga himlen framför våra trötta mörker ögon som ändå vant sig vid just mörkret där bara vi två går längst den långa grusvägen som fortfarande är mjuk under tassar och fötter i gatlycktornas dova sken gör skuggorna skumt spöklika där dom kryper sig närmare...   
 
 
"En svår och jobbig grej"    Lars Winnerbäck   (Rusningstrafik  1997)     
 
 
#70  Spaden
 
 

"ALMOST UNREAL"

Morgonen är tidig, alldeles för tidig med den fuktiga asfalten under mina skor, solen kommer aldrig, aldrig inte en chans att vinna mot det grå molntäcket, så tät som den tätaste isolering, så grå som den gråa vedervärdiga plölsa som slevades upp på den vita eller snarare den gulnande repiga plasttalriken av någon grånande helt overklig argsint tjock mat-tant med prinskorvsfingrar i skolbespisningen 1983, kryddat med blomspruteregnet som bokstavligt penetrerar varje cell av kroppen... Välkommen till det avlånga landet, så det ser ut, så det alltid kommer att se ut vid den här tidpunkten året... Fattar inte ens hur jag kan stå upp än mindre gå då benen knappt bär mig men tystnaden är så där vacker och overklig, allt runt omkring vilar i något sorts vaccum av tystnad, så vacker och overklig som en poplåt med 3 ackord med de sagolika stråkar som spelar refrängen...  
 
Jag skrev ditt namn på himlavalvet, försökte ge dig allt och lite till, gav dig det någon annan man aldrig tidigare gjort men kände att jag inte dög, att jag inte var tillräcklig, där mitt förkastligt dåliga självförtroende ännu en gång spelade den trasiga huvudrollen i en overklig känsla...  Älskade verkligen dig riktigt på riktigt, det är sanningens ord och inget annat men mina demoner hade bokat det bästa bordet skrattandes till ljudet av mina rinnande tårar...  Så långt från dom vackra stråkarna i den underbara 3 ackords låten... 
 
Ja, jag har snortat kola mer än en gång, har varit full så in i helvete mer än en gång, hängt med dom tuffaste gangsterfigurerna från förorten med dom skarpladdade glockarna mer än en gång...  Balanserat på den berömda gränsen, där just den gränsen suddas ut och blir så där otäckt gränslös...  Jo, jag har nog alltid fallit utanför ramen, sedan jag var liten men jag är fucking stolt över mina fel och brister och alla är vi olika och det är väl så det skall vara...  
 
Vill ta tillfället i akt att hylla #33 Kim Johansson, Värmdö innebandys genom alla tiders bästa spelare...  Vilken kung!  Vilken legend!  Superlativen tar aldrig slut för den underbara Kim...  Att leverera på det sättet Kim har gjort är fullständigt makalöst säsong efter säsong efter säsong....  Oavsett alla tränare som kommit och gått spelar ingen roll, han har ju till och med haft undertecknad en gång för länge, länge sen när det var svart/vitt...  Karln sprutar in mål, mål efter mål, måste gjort 20000 mål i karriären...  Hoppas verkligen att klubben hissar tröjan i taket den dag karriären är över, inte bara hoppas, ställer det som ett krav!  Men det hoppas jag inte händer på många år...  Ödmjukheten, lojaliteten, kärleken, lidelsen till sporten och klubben med dess märke gör #33 Kim Johansson fullständigt overkligt unik... 
 
Kanske har jag ett hjärta utan hem?  Som stål på ytan men mjuk som den mjukaste lera, kanske är jag för komplicerad?  Ja, förmodligen är det så... Vaknar mitt i den disiga November natten som är mest likt ett klassisiskt "Myrornas-krig" när test bilden försvann efter kl 22.00 från svts sändningar anno 1978 pågår i mina trötta halvblinda havregrynsgröts ögon, i bland undrar om man befinner sig på planeten jorden eller i gryningslandet...  
 
 
"Almost Unreal"   Roxette  singel  1993    (Per Gessle) 
 
#70  Spaden 
 
 
 
 
 
 
 
 

"LOVA ATT DU ALDRIG GLÖMMER BORT MIG"

Känns som 100 år sen förra hörnan, vårar, somrar, höstar, vintrar har passerat... Och så har vi just höst igen... Mycket vatten har runnit under broarna, mycket vin har runnit ner i min strupe, jag har sett dagarna komma och sen sprang dom förbi... Kärlek som brann och hjärtan som bultade i takt med varandra i förälskelsens magiska värld, slutade med en grå aska och allt var plötsligt över... Uppbrottet, sorgen, tomheten, tårarna, att få hela själen makabert utmärglad... 
 
Knoppar födds till gröna löv, avlöst av stekheta sommrar då man trodde syret tagit slut, löv blivit bruna  fallit till marken och blivit till mull, innan frosten och kölden tagit sitt bastanta strupgrep om moder svea...  Det känns som första gången man kysste en flicka, fummlandet kryddat med nervositeten... Som första dagen i skolan, då osäkerheten stod intatuerat i pannan, och första dagen i lumpen, då man stod där som en stenstaty med moppemusche... Så känns denna comeback med hörnan... 
 
En del sorg och mörker har också passerat i och med att Lava somnade in i Januari 2018 då tårkanalerna öppnades likt en gigantisk dammlucka och hela fucking tillvaron fullständigt rasade samman... Men ljuset och hoppet kom tillbaka när min nya vapendragare Flatcoated valpen Lakrits sprang in i min famn i Juli.. 
 
Hösten är här på riktgt, vinden är mer än påtaglig, regnet piskar mina grånande skäggbeväxta Uffe Lundell look a like kinder... Framför mig ser jag ett par svarta öron fladdrandes, dom långa benen som tycks leva sitt eget liv, en livsglädje av sällan skådat slag... Känner doften av halvfabrikatsmat från fröken Reinfeldts privatiserade äldreboende, ber till gud att dom får nått vettigt nagg, drar ner mössan några centimeter till... 
 
 
 Kommer nog ta den här hörnan i en annan tid, in i ett annat format... Förmodligen kommer det handla om livet och det som berör just livet med allt vad det nu innebär, i en sort berg-och-dalbana... Känns bra att köra utan innebandy magazinets inblandning, vilka amatörer, riktiga clowner... Sälj några fler annonser till för att finansiera er albi sida...  
 
Innebandyn är förändrad... Mycket till det sämre tyvärr då man ser ett upprepat mönster när Stockholms klubbar som rasar samman och dom faller hårt och tungt rakt ner i den svarta avgrunden... Balrog ska vi inte ens snacka om, bara pinsamt att dom på något sätt finns till och andas genom ett sugrör... Näst på tur är Huddinge där allt är totalt förlorat, man har losat allt och lite till och står med byxorna nere, hur kunde man sätta sig i den sitsen?  Ett riktigt dåligt ledarskap är väl gissningsvis svaret, inte direkt tajmat och klart in i minsta detalj...  Men det finns undantag: Värmdö och Ingarö som funnit ett sammarbete, något som undertecknad propagerade om för 10 år sen... Stort att det äntligen hände det värmer mitt gamla innebandy hjärta...  
 
Mörkret blir väldigt påtagligt nu när klockan vridits tillbaks till vintertid, visst så gillar jag verkligen hösten då det infinner sig ett lugn i just det där mörkret, kanske är det den medfödda sorgsenheten i mig som just fått mig till det...   
 
 "Lova att du aldrig glömmer bort mig"   Gyllene Tider  Puls 1982  (Per Gessle)  
 
#70 Spaden
 
 
 
 
 
    

"BALROG HAR LÄMNAT BYGGNADEN"

FÖR ER SOM INTE FATTAT NÅGONTING I DENNA HÄRVA SÅ LÄMNADE BALROG INNEBANDYBYGGNADEN FÖR MÅNGA ÅR SEDAN OCH GICK IN I ETT AKUT COMA-TILLSTÅND.  HAMNADE I EN SJUKHUSSÄNG UPPKOPPLAD MED RESPIRATOR SOM ETT KOLLI. 
 
MÄNNISKOR HAR PÅ MÅNGA SÄTT GJORT HEROISKA INSATSER FÖR ATT FÅ BALROG ATT HOPPA IGÅNG IGEN.  MÄNNISKA SOM KRISTER KALTE, ANDERS HJÄLMARSTEDT, BRUNO LUNDBERG M.FL.- NI ÄR VERKLIGEN VERKLIGA HJÄLTAR! 
 
MEN FÖDAN , BENSINEN I FORM AV SPELARE SOM SKULLE FÅ VÄSENDET BALROG ATT LEVA IGEN VAR ALLDELES FÖR NÄRINGSFATTIGT OCH SNABBMAT SOM HAGERT, BERG, PALOKANGAS OCH ANDRA SUSPEKTA NAMN TRYCKTES NER I DESS MAGE MEN TYVÄRR SÅ LÄSTES INTE INNEHÅLLSFÖRTECKNINGARNA TILLRÄKLIGT NOGA PÅ DESSA PRODUKTER OCH DOM GJORDE MER SKADA ÄN NYTTA FÖR VÄSENDETS HJÄRT OCH KÄRLSYSTEM.
 
 BALROG BLEV SNABBT EN FET, ORÖLIG , POKERSPELANDE, JORDNÖTSSMÖRMACKEÄTANDE LÅTSAS-FIGUR.  SOM LIKT ELVIS DOG AV SUPERFÖRSTOPPNING SITTADES PÅ SIN TOALETT. VÄLDIGT TRAGISKT, VÄLDIGT SMUTSIGT OCH DET HAR GJORT ONT I HJÄRTAT ATT SE SKITEN.  ATT SE SPELARE SOM HAGERT BÄRA SAMMA BINDEL SOM DOM STORA KAPTENERNA JONAS "SILEN"ERIKSSON OCH PETER "LUDDE" LUNDIN GJORT KUNGLIGT DESSFÖRINNAN ÄR ATT HÅNA DESSA LEGENDER OCH HELA KONCEPTET BALROG PÅ SAMMA GÅNG.  REKRYTERING....REKRYTERING....REKRYTERING....  
 
 THOMAS "BROLLE" BROTTMAN HAR SKRIVIT DETTA 13/3-2011 I SIN BLOGG "BROTTMAN`S 2.1"  JAG HAR FRÅGAT OM JAG FICK "PLANKA" DETTA INLÄGG.. OCH FICK OKEJ FRÅN UPPHOVSMANNEN..  CITAT:"KÖR HÅRT". 
 
 FÖR MIG SOM GAMMAL BALROG-FAN SÅ ÄR DET STORT!!  SATT I ALBY-HALLEN PÅ PLINTARNA....OCH SÅG DESSA LEGENDER..
 
NÄR DET VA PÅ RIKTIGT.... LÄRNVÅG.. MATTE.. LINUS.. BRUNO.. SILEN.. BROLLE.. CONNY..CRIPPA.. HELLSTRÖM.. LARMER.. JONTE.. LUDDE.. OCH ALLA ANDRA SOM GAV INNEBANDYN ETT ANSIKTE.
 
FICK ETT TILLFÄLLE ATT SPELA MED NÅGRA AV DESSA I BAGIS TYP 1999... MATTE ANDERSSON... CHRISTER SVENSSON.. LARMER.. JONTE ROSQVIST.. SHIT VA DET ÄR GRYMT STORT FÖR EN EN "ALIBI" SPELARE SOM MIG..  BACK-PAR MED MATTE ANDERSSON.... HERRGUD.. STORT!!  BLIR TÅRÖGD AV DESSA TANKAR...
 
DET ÄR DET SOM ÄR SÅ KUNGLIGT MED "BROLLES" ORD OM BALROG FÖR DOM ÄR PÅ RIKTIGT!!   "ALLA VILL TILL HIMLEN" FÖR ATT HYLLA "BROLLE" SÅ MÅSTE JAG JU KLIVA IN MED EN THÅSTRÖM-LÅT!
 
 
"ALLA VILL TILL HIMLEN"  (THÅSTRÖM)   1989
 
 
#70  SPADEN
 
 
 
 
 
  

Vila i frid min älskade vän 2005.05.06 - 2018.01.04


RSS 2.0